En riktig rockkväll, det var vad som bjöds i Strängnäs på lördagskvällen. När alla andra satt hemma och proppade i sig vinägerchips och halvlökiga schlagers framför mellons andra chans. Då befann sig ett litet tappert gäng på ett par hundra själar i något som närmast kan beskrivas som en kontemplativ dvala i Thomas Arena.
Förbandet Villa Rivercat satte snabbt stämningen. Sexmannabandet från Dalarna bildades 2015 och uppvisade en sprittande spelglädje när de framförde sina psykadeliska rocklåtar. Deras sound: som hippiebandet Jefferson Airplane med fiol. Låtar med titlar som ”Sunshine” och ”Seagull Stars”.
När Christian Kjellvander, boendes i Vingåker sedan 2011, äntrade scenen dämpades stämningen betydligt. Ljuset blev mörkare, i fonden projicerades en mörk skog upp på duken, hans röst dånade i högtalarna. Få rocksångare i Sverige sjunger bättre än Kjellvander.
Han är en ståtlig syn också. Lång, mager och lite krokig, flärdlöst trött uppsyn, oglamorös som en hemresande kamrer på ett förortståg. Lååånga låtar gör han också. Första numret klockade in på drygt tio minuter. Andra ungefär åtta minuter. Man hann sjunka in i en mörk dimma på den tiden, lyssnandes till hans magiskt vemodiga stämma.
Blandningen av låtar var perfekt. Många från senaste albumet ”Wild Hxmans” (uttalas Wild Humans, Kjellvander byter ut vissa bokstäver mot x för att få oss att tänka efter). En av dem var ”Love Xomes” (Love Comes) med sitt medryckande stampande tempo. Som sjunde låt kom det nya mästerverket ”Striegga”. Där konstmusikens atonala inslag blandas med explosiva gitarreruptioner och nordiskt vemod.
Låtarna flöt tidvis nästan samman, som att man befann sig i gränslandet mellan dröm och vaket tillstånd. ”Good Child” från förra plattan ”A Village: Natural Light” var en sådan låt, som flödade in med sina långa eftertänksamma instrumentalpartier. Vacker var också den finstämda balladen ”Faux Guernica” från senaste skivan som följdes av den pampiga ”Curtain Maker” där musiken vällde fram som en mäktig dånande urkraft.
Kjellvander har fossingarna stadigt förankrade i den amerikanska musikmylla som grundmurades under det sena 60-talet. Men det nordiska vemodet finns alltid med på ett hörn och vitaliserar musiken. Allt är oerhört välsnickrat och precist.
Ibland glimmar minsann musiklivet till i ett Strängnäs som annars präglas av en dyster kulturskymning. Mörkret spricker plötsligt upp, skingras. Det här var verkligen en sådan kväll.