Berätta, vem är Malin Englund?
– Jag är mest uppväxt i Strängnäs men bodde i Åkers styckebruk under mina tonår. Jag har bott halvtid i Strängnäs och halvtid i Åker, kan man säga. Nu slutar jag skolan om två veckor. Jag går på Akademin Valand film i Göteborg och läser ett kandidatprogram i filmisk gestaltning. Filmregi, helt enkelt.
Som examensprojekt jobbar Malin Englund med ett kortfilmsprojekt med arbetsnamnet Byhåla 647. Tidningen skrev i höstas om att hon sökte lokala aktörer till filmen, på plats i Åker och Strängnäs.
Hur gick det?
– Bra. Vi har jobbat med nio personer mellan 14–18 år från Åker och Strängnäs. Det är viktigt för oss att vi jobbar med lokala ungdomar.
"Oss", det är förutom Malin Englund hennes projektkollega Joséphine Adams, som också är uppväxt i Åkers styckebruk. De brinner båda för att skildra landsbygden och dess invånare på mer nyanserade sätt än normen medger.
– Jag upplever att man skildrar landsbygden väldigt stereotypt. Det är antingen Änglagårdsvärld eller total misär, där invånarna är dumma och typ laglösa. Som exempel kan man ta SVT:s produktioner Morran och Tobias och Samtidigt i Hofors, säger Malin Englund.
Jag tror att man skapar sig själv mycket utifrån de bilder vi ser runtomkring oss. Rörlig bild, foto, texter, i media generellt.
Malin Englund
För att skapa en ökad medvetenhet har Malin, tillsammans med en annan klasskompis, arrangerat seminarier under parollen "Den urbana normen – vem skildrar landsbygden?".
Och så Byhåla 647.
Kortfilmen lyfter inte bara landsbygden, utan även hbtq-frågan – två perspektiv som sammanfogade kan utmana och uppröra.
– I filmen får vi följa ett ungdomsgäng en kväll i Åker. De hamnar i ett garage och börjar utmana varandra i en lek. Några killar tvingar två tjejkompisar att kyssa varandra, filmar det och lägger sedan ut det i sociala medier. Utifrån det är det som att de här tjejerna upptäcker sina lesbiska begär. Det handlar om att gå från objekt till subjekt i sin sexuella identitet, berättar Malin Englund.
Tjejernas agerande leder så småningom till konflikter inom gruppen – konflikter kring sexuell identitet och hur det är att gå utanför normen ute på landsbygden.
Malin Englund menar att hon med kortfilmen testar detta koncept, med det uttalade målet att det också ska bli en långfilm.
– Jag tycker att det är oerhört viktigt att man får se lesbiska tjejer på landsbygden. Och det känns extra viktigt att det är tjejer som inte ger uttryck för att de vill flytta någon annanstans.
Om detta vet Malin Englund, nu 27 år, en hel del. Hon är själv lesbisk och kom inte ut förrän hon fyllt 20 och lämnat Åkers styckebruk och Strängnäs för att studera.
– Det var inte så att jag valde att vänta med att komma ut, men det fanns inte så många som var gay och jag hade inget uppenbart hbtq-nätverk omkring mig. Det fanns inga naturliga sammanhang som kunde få mig att öppna mig på det sättet.
Hur tänker du då?
– Jag tror att man skapar sig själv mycket utifrån de bilder vi ser runtomkring oss. Rörlig bild, foto, texter, i media generellt. Man känner ett värde kopplat till de där bilderna och att inte bli representerad kan ge ett oerhört dåligt självförtroende. Därför känns det jätteviktigt att få förmedla en annan bild. Det kan handla om sexualitet, klasstillhörighet, etnicitet, religion, kultur...
Du kom ut först när du flyttat från Åker och Strängnäs, men har aldrig slutat komma tillbaka. Hur blev det efteråt?
– Jag vill inte måla upp en bild av att folk inte är accepterande, för det har jag inte upplevt. Men det är klart att det varit lite känsligt. Det har helt klart varit lättare nu. Att komma tillbaka med ett projekt har öppnat dörrar till att skapa naturliga sammanhang och samtal kring det.
I filmprojektet stannar, vad jag förstår, tjejerna kvar. Är det ett "alternativt slut", utifrån dina egna erfarenheter?
– I det längre formatet så jobbar jag specifikt med just att följa en ung lesbisk tjej som inte vill flytta därifrån. Långfilmen kommer att ta vid där kortfilmen slutar, kanske man kan säga.
Vilka skådespelare långfilmen får är en senare fråga, menar Malin Englund.
– Långfilm tar tid och alla måste vara i rätt ålder, så det är omöjligt att säga nu. Men jag gillar att jobba med lokala förmågor, så det kommer jag att fortsätta med.
Redan nu verkar filmprojektet stärka och uppmuntra en del invånare kring Åker och Strängnäs, konstaterar Malin Englund.
– Folk som själva ser sig som en del av hbtq-gruppen har mejlat och tackar mig för att jag gör det här. Det har varit väldigt fint.
Materialet från testinspelningen visades i april på Bio Roy i Göteborg.
– Publiken var jättefin. Många kom fram efteråt och sa "Jag har också växt upp på en mindre ort och kände igen hur snacket gick.". Det var en jättebra energi och jag kände verkligen att jag ville fortsätta jobba med projektet, berättar Malin Englund.
Vad händer nu – var i processen är du och kortfilmen?
– Jag slutar skolan om två veckor. Sen är min plan att fortsätta jobba med sista delen av castingen – vi saknar fortfarande huvudrollsinnehavarna – och även filma mer dokumentärt. Själva kortfilmen hoppas vi kunna spela in i slutet av sommaren. Jag kommer alltså att vara mycket i Åker och Strängnäs i sommar.
Exakt när kortfilmen blir klar vet hon inte.
– Jag kommer i vilket fall garanterat att visa material på Göteborgs filmfestival i januari och förhoppningsvis blir det i sällskap med ungdomarna.