‒Egentligen skulle jag inte ha varit i bilen. Vi kom hem från semestern på fredagen och jag skulle bara åka till jobbet i två veckor till, sedan skulle jag operera knät och vara sjukskriven. Det var onödigt att köpa tågkort för bara två veckor, så jag hängde med i bilen, säger han.
Det var den elfte september, vid 16:30-tiden på kvällen. Michael Larsson slumrade i baksätet på bilen, på väg från jobbet på Scania i Södertälje till Katrineholm. Precis före avfarten mot Ärla kom bilen han och tre andra åkte i över på fel sida och frontalkrockade med en långtradare, på väg i riktning mot Strängnäs. Men Michael Larsson kommer inte ihåg någonting från händelsen.
‒Jag kommer bara ihåg att vi var på väg hem. Jag sov vid själva krocken. Jag var vaken när jag pratade med ambulanspersonalen, men jag minns ingenting.
Kollisionen blev våldsam. Föraren och de två andra i bilen avled. Bilen blev skrot och Michael Larsson fick ett stort antal benbrott: en kota i nacken bröts, bröstbenet, alla revben på vänster sida, två brott på höften, två på lårbenet och vänster knä krossades.
‒Hela vänster sida trycktes till, utom huvudet, säger han.
Från olycksplatsen forslades han i ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset i Solna, där han vårdades på intensiven i en vecka. Dit kom hans familj, fru och två vuxna barn.
‒Det var värst för dem, tror jag. De visste inte vad de skulle möta, om jag var en grönsak.
Under tiden på intensiven skrev sjukvårdspersonalen en slags dagbok, riktad till Michael Larsson själv. De berättar om vilka operationer han genomgått, om hans hälsotillstånd och skriver om en stökig natt, när han fick hjärtstopp efter att höften och låret opererats. Där har också dottern skrivit ett brev till sin pappa, om oron när han inte kom hem och oron innan man fick bekräftat att han levde. Familjen var med på sjukhuset och dottern skriver: "inget annat var viktigare än att hålla din hand".
Under tiden i Solna väcktes Michael Larsson en gång per dag och därifrån har han minnen av att han hörde röster. Men först när han flyttats till lasarettet i Nyköping vaknade han på riktigt, troligen lite omtöcknad efter den långa tiden som nedsövd. Dottern skriver i dagboken att pappa flirtade med mamma, skojade och svor så att mamman fick skämmas.
‒Familjen har stöttat otroligt. Jag har världens bästa familj.
Tankarna när han vaknat och fått reda på att tre vänner och kollegor dött i samma olycka?
‒Vad tänker man? Varför klarade jag mig? Men jag måste gå vidare med mitt liv. Jag fick en andra chans. Ibland tänker jag på olyckan, att det inte fanns i världen att jag skulle klara mig. Lungorna klarade sig trots att alla revbenen bröts. Skallen klarade sig. På sjukhuset kallade läkarna mig "Katrineholms mirakel".
Efter en vecka i Nyköping låg Michael Larsson på Kullbergska i två veckor. Sedan kom han hem, först i rullstol, nu med rullator och kryckkäpp.
‒Jag har inte haft ont. Jag äter inga värktabletter längre. Jag är ute och går, lagar mat, försöker få upp rörligheten. Jag tränar två gånger i veckan på Kupolen och jag har övningar jag ska göra. Jag kan inte simma än, på grund av höften. Men jag vill jobba heltid igen, jag tänker komma tillbaka.
Uppmärksamheten efter olyckan har varit stor. Släkt, vänner, grannar och bekanta har hört av sig och Michael Larsson säger att han känner "otrolig glädje" över alla som brytt sig.
‒På stan är jag nästan ett villebråd. På sträckan mellan Sörmlands sparbank och tobaksaffären stannade jag och pratade med folk tio gånger. Men mig gör det inget, jag kan prata om det.
Förutom att Michael Larssons fru och barn dragit ett stort lass - sonen har exempelvis snickrat ihop en ramp för att pappan skulle kunna ta sig in och ut med rullstol och rullator, har vänner och grannar också hjälpt till med praktiska sysslor.
Lite jobbigt - kanske framförallt för de avlidnas anhöriga - har det varit med många spekulationer och rykten efter olyckan, mest på nätet.
‒I början gick det rykten om att den fjärde, alltså jag, också dött. Men det har nog varit jobbigt också för sådana som inte ens varit i bilen, när folk pratat om att de har dött. Sedan gjorde dottern och sonen en sida på nätet, som de uppdaterade med vad som hänt och hände. Det var jättebra.
Michael Larsson har varit och hälsat på arbetskamraterna på Scania två gånger sedan olyckan.
‒När jag kommer dit vill alla kramas och känna på mig och prata. Vi är inte så många på bussarnas slutmontering, där jag är gruppchef, alla känner alla. Arbetet var helt nedlagt där ett par dagar efter olyckan.
Många som varit med om svåra olyckor får frågan om hur händelsen förändrat dem.
‒Det är klart att jag är jätteglad att jag lever. Jag kan fråga mig varför just jag överlevde, men jag kan inte fördjupa mig i det. Det som har hänt har hänt och jag klarade mig. Jag tycker att vi försöker ta vara lite mer på livet. Vi har redan beställt en resa till Kos, vi åker i juni. Vi var i Stockholm en helg och såg Brolle, då åkte jag rullstol. Vi prioriterar att göra saker ihop, inte bara jobba, jobba, jobba.