Emma Gustafsson hade drömt om att heta Rosendahl ända sedan hon hörde talas om namnet för drygt 15 år sedan.
‒När vi började prata om att gifta oss sa jag på en gång att jag ville att vi skulle heta Rosendahl, säger hon.
Robert Ekstrand var med på noterna – han hade ingen särskilt stark relation till sitt eget efternamn.
‒Jag tycker att man ska ha samma efternamn när man har gift sig och jag hade inget emot att byta. Dessutom fanns det redan en till Ekstrand i vårt trapphus, så vi fick fel post ibland. Nu händer det inte längre. Det finns inte så många andra som heter Rosendahl i Sverige, säger han.
Han berättar att det fortfarande händer att han stakar sig lite när han ska presentera sig, men för det mesta går det bra.
Att byta var dock inte så okomplicerat som de trodde. De var tvungna att göra en hel del efterforskningar för att bevisa för Skatteverket att Rosendahl verkligen var ett släktnamn. Mormodern, som föddes i Örebrotrakten, var död sedan flera decennier och något födelsebevis fanns inte kvar.
‒Efter ett par månader fick jag höra talas om riksarkivet i Uppsala. För en liten avgift kunde de leta reda på födelsebeviset. Allt de behövde veta var mormors ungefärliga födelsedatum och församling, och det visste mamma. Det tog två månader men sedan skickade de alla papper jag behövde, säger Emma Rosendahl.
Hon är lycklig över att hon nu bär namnet som hon så länge velat ha.
‒Jag har aldrig träffat min mormor, men att föra hennes namn vidare blir mitt sätt att hedra henne.
Till andra som går i namnbytartankar har paret Rosendahl ett tips:
‒Var ute i god tid och ha tålamod. För det tar tid, både att göra efterforskningar och själva handläggningstiden.