– När jag var tonåring undrade jag varför mamma och pappa valde att flytta hit. Nu förstår jag dem. Det här är en gullig stad.
Lovisa Burfitt sitter nedsjunken i en kaféfåtölj, tuggar på en kanelbulle och njuter av smaken av Sverige. Dessa bakverk brukar hon sakna när hon är hemma i Frankrike där hon bor sedan 14 år. Eftersom mamman fortfarande bor i Strängnäs är hon hemma på besök, så passar hon på.
– Min son gillar dem också, han säger "Bolle", säger hon med franskt uttal.
Hon berättar att hon nuförtiden betraktar Sverige med en utomståendes ögon. Bland annat tycker hon att det är lustigt när svenskarna smygtittar på folk, och sedan titta bort när de blir påkomna. Men det finns också saker med sitt hemland som hon saknar, som att kunna prata svenska snabbt och ändå bli förstådd. Och känslan av att ha ett sammanhang. För Lovisa Burfitts del finns det mycket av den varan i Strängnäs kommun. Det är närheten till familjen, platser och minnen.
– Det fanns ett ställe 35:an, det var typ som en ungdomsgård. Där hängde vi, spanade på folk och kollade på musikprogrammet "Bagen" när det gick på tv. Där spelade också de coolaste banden. Strebers repade där.
Hon minns bad vid Abborrberget om somrarna, skolutflykter till Gripsholms slott som hon beskriver som magiska och hur fint det var på Aspö där några av hennes kompisar bodde.
– Jag har faktiskt andra vänner som har flyttat dit i dag. Det känns lite konstigt att hälsa på dem på en plats där jag var när jag var liten, säger Lovisa Burfitt.
Kan du tänka dig att flytta tillbaka till Strängnäs kommun någon dag?
– Ingen aning. Men det är nära till Stockholm. Att ta tåget nuförtiden är lite som att ta pendeln. Plötsligt är man framme.