En ensamstående mamma jobbar övertid – fem, sex, sju dagar i veckan. Hemma i lägenheten i en stad i Sörmland sitter hennes mamma bakom neddragna persienner. Hon har ont i kroppen, benen värker och hon har svårt att gå. En rullator hjälper henne men det går långsamt.
Ibland besöker hon en kyrka. När dottern är ledig promenerar de, långsamt och tätt ihop. Alltid inom synhåll från huset där de bor. Ett liv levt inom en radie på några hundra meter. Hon är i 70-årsåldern och har levt gömd i sex år. Vi kan kalla henne Miriam.
– Jag är alltid rädd. För polisen och för min dotters hälsa. Hon bara jobbar och jobbar. Måndag till söndag. Hon försörjer alla och tar hand om mig. Vad händer med oss om hon blir sjuk?
Över 11 000 personer som ska utvisas är efterlysta runtom i Sverige. På Sörmlandspolisens bord ligger drygt 400 av dessa ärenden. Mörkertalet här, liksom i övriga landet, beräknas vara stort. Enligt Migrationsverket kan de gömda vara uppemot 50 000. En av dem var terroristen Rakhmat Akilov som mördade fem personer på Drottninggatan 2017. Just arga ensamma män är för många sinnebilden av de som lever gömda. En sjuklig kvinna från Östafrika påminner om att verkligheten är mer komplicerad än så.
För 15 år sedan flyttade Miriams dotter, vi kan kalla henne Sara, till Sverige med sin nyfödda son för att återförenas med sin man. Två år senare separerade paret, kort efter att de fått sitt andra barn. När Sara plötsligt stod ensam med två små barn flög Miriam till Sverige för att hjälpa sin enda dotter.
Efter ett år i Sverige insjuknade hon i tuberkulos, opererades och spenderade tre månader på sjukhus. Efter operationen fick hon svårt att röra sig och behövde en rullator för att ta sig fram. Den energiska och starka kvinnan blev plötsligt beroende av dotterns omvårdnad.
Hon sökte asyl men fick avslag. Överklagade och fick avslag igen. Efter det andra överklagandet drog beskedet ut på tiden.
De första åren var, trots sjukdomen och oron, en lycklig tid. Familjen hade ett rikt socialt liv – fester, musik och umgänge med vänner.
På ett möte på Migrationsverket vädjade Sara till handläggaren.
– Jag sa att jag inte kan lämna bort min mamma. Jag duschar henne, klär henne och lagar mat åt henne. Hon har inget att återvända till. Jag är hennes enda barn och jag kan försörja och ta hand om henne. Jag gör det med glädje. Gå ut, sa hon, jag vill prata ensam med din mamma, minns Sara.
För sex år sedan kom det slutgiltiga avslaget. Miriam skulle utvisas.
– Då bestämde jag mig för att gömma henne. Hur överger man sin mamma? Jag vill ta hand om henne tills hon dör. Tack vare henne är jag här idag. Hon gav mig en bra uppfostran. Nu är det min tur.
Världen slöt sig och livet tystnade. Sara slutade umgås med vännerna. Mammans situation höll hon tyst om. Ensamheten, stressen och rädslan blev ständiga följeslagare – och så har det förblivit.
– Jag har inga vänner, inget socialt liv. Oron över vad som kommer hända imorgon är konstant. Man blir trött av att leva så men jag slutar aldrig hoppas, säger Miriam.
Sara tar mammans hand i sin.
– Det är svårt att tänka på framtiden. Jag går till jobbet och kommer hem, en dag i taget. Jag måste vara stark. Om jag inte är stark så blir jag sjuk och om jag blir sjuk...
Tårarna rinner nedför dotterns kinder. Hon tar ett djupt andetag.
– Jag ber till gud varje dag att mamma ska bli frisk och få stanna.
