Ackompanjerad av salsamusiken i bakgrunden ställer Vivi-Anne Norén fram kaffekoppar på det målarfärgsfläckiga träbordet.
En hare skuttar förbi utanför köksfönstret, stannar till och plirar på oss.
– Han är här varje dag och äter gräs. Det är livet på landet. Jag älskar det.
Köksväggarna är kala och nyspacklade, redo för nya tapeter. Dörren i hallen är nymålad i klarrött. Här och var står fortfarande ouppackade flyttkartonger. Familjen flyttade in i villan i Kumla mellan Mariefred och Stallarholmen i november, men även om allt ännu inte är på plats känner de sig redan hemma.
En trappa upp, i ett soldränkt hörnrum med utsikt mot träden på bakgården, har hon sin ateljé. Själv använder hon ordet målarrum, som om hon tvekar inför om det verkligen är en ateljé. Hon håller fortfarande på att känna in sig.
– Det är en lyx att när som helst kunna kliva in i flödet och bara måla. När flödet kommer kan jag hålla på hela natten, säger Vivi-Anne Norén.
Skapandet har funnits med henne sedan hon var liten. Hon minns hur proven i skolan ibland fylldes med teckningar snarare än rätt svar, och den snälla skolfröken som betraktade henne med medlidande i blicken. Men Vivi-Anne Norén brydde sig inte utan målade vidare. På gymnasiet valde hon humanistiska programmet med estetisk inriktning. Senare målade hon för konstnären Lars Isacson, och gick kurser i kroki.
På 1990-talet drabbades Vivi-Anne Norén av en depression, och då blev konsten hennes räddning. På duken kunde hon få ur sig känslorna, med färgstänk och våldsamt spacklande. Det tog tid, men det hjälpte också.
– Jag har blivit stark, jag älskar mitt liv. Tavlan när allting vände hänger fortfarande i vardagsrummet. Den har glada färger och ett bejakande av kvinnliga former.
Det är de senare, levnadsglada tavlorna som pryder väggarna i det stora huset. Vivi-Anne Norén målar alltid kroppar; människor eller hästar.
– När jag målar lyssnar jag på musik, så högt att det dånar för att jag inte ska tänka. Jag målar med kroppen. Många av tavlorna har skapats till Bo Kaspers orkester, andra till Joni Mitchell eller Kings of Leon.
Hennes extraknäck som zumba- och afrodansinstruktör påverkar också motiven, som ofta är kroppar fångade i en rörelse. Även hästarna dansar, säger Vivi-Anne Norén. När hon avbildar dem ligger de på rygg och sprattlar med benen, eller så målar hon dem uppifrån.
Nyligen har hon upptäckt tjusningen med yoga. Med detta har tavlorna ibland fått en ny och lite lugnare känsla.
– Att måla är mitt andningshål. Jag får inspiration från känslor och musik. Även naturen inspirerar, men jag målar aldrig naturmotiv. Det är snarare färgerna som påverkas av årstiderna.
Sin första utställning hade hon på premiären av Kreativa marknaden i Gula industrihuset 2010. Det blev så lyckat att Vivi-Anne Norén blev helt tagen.
– En man satt och tittade på mina tavlor länge. Han sa att han inte ville gå hem, för han blev så lycklig av att titta på dem.
Sedan dess har hon visat upp sin konst på några utställningar i Stockholm.
– Drömmen är att hålla på med konst mycket mer.
I tv-klippet på strengnastidning.se kan du se vem Vivi-Anne Norén skickar stafettpinnen vidare till, och vilken fråga hon vill ställa. Klicka på länken för att titta.