— Jag har städat eftersom jag skulle få besök. Men i eftermiddag får jag ett parti 2,5 meter långa ekbrädor så då blir det fullt här inne igen, säger Alex Höglund.
Han står i sin lilla verkstad som han har inrett i garaget bredvid villan. Trästycken och verktyg täcker väggar och tak. På golvet står tunga maskiner och arbetsbänkar. Det är trångt och många kantiga och hotfulla hörn. Alex Höglund, IT-killen och datakodaren, bytte bana och arbetar nu som möbelsnickare, eller träskalle som han själv säger.
— Jag har inte tagit ut någon lön det första året.
Det understryker den metamorfos som han har genomgått. Nu jobbar han mest för att det är kul.
Han minns det tidiga intresset för att arbeta med händerna.
— På fritids fanns en äldre dam som trodde på barns kreativitet. Där fanns både snickeri och vävhall. Jag massproducerade trasmattor, skåp, smörknivar och liknande. Just trähantverket har hela tiden levt i mig och jag har alltid pratat om att jag ska bli möbelsnickare.
Men innan dess hamnade Alex i IT-branschen i Stockholm där han växte upp.
— Jag köpte en het PC 486, jag tror det måste ha varit 1993. Jag lånade ett telefonmodem och började hacka med den där. Det tyckte jag var toppenskoj.
Snart började han skruva isär och sätta ihop datorer och insåg att det var i IT-branschen framtiden fanns. Där blev han kvar i 15 år.
Till slut nådde omorganisationer och nedskärningar även Alex Höglund som satte punkt för den perioden i sitt arbetsliv. Det var då som hustrun Magdalena tog tag i sin makes framtid.
— Hon köpte en kurs i möbelsnickeri till mig i födelsedagspresent.
På övervåningen står den piratkista med välvt lock som blev hans första verk. Efter kvällskursen gick han en två år lång utbildning på Upplands Väsbys komvux. Det betydde fyra timmars resväg från Strängnäs varje dag.
— Det skulle jag inte palla om det inte var något som var riktigt skoj. Jag skuttade upp ur sängen halv sex på morgonen och sprang till första tåget.
En dag fick han syn på en annons på Blocket från en kille i Jönköping som sålde en hel verkstad för 40 000 kronor.
— Det var ganska små maskiner, massor av handverktyg och virke till ett bra pris. Då hade väl en tanke börja väckas i skallen att man kanske skulle starta eget.
Ett lastbilslass senare var grejorna på plats i Strängnäs.
Sedan hösten år 2012 reparerar han möbler och tar beställningar på nya snickeriarbeten från både privatpersoner och företag.
— Jag gör allt som har med trä att göra. Till exempel ett fönsterbord som kan omvandlas till ett sängskåp. Det var fantastiskt skoj.
På Skansensnickeriet extraknäcker han som museipedagog och berättar om 20-talets snickeribransch i Småland.
Slår sig ett proffs på tummen?
— Ja, det händer grejor. Man slår sig och får stickor. Det är viktigt innan man startar en maskin att tänka igenom, behöver jag den här. Ha kontroll och klart för dig vad som händer när du stoppar dit en brädbit.
Att han för tillfället inte gör pengar verkar inte stressa tvåbarnsfadern. Han har förändrats sedan ungdomens dagar.
— Då var det viktigare att tjäna pengar. Nu när jag inte gör det märker jag att man inte behöver hälla pengar på en massa skit.
Tittar du på hemfixarprogrammen på tv?
— I branschen skrattar vi lite åt Martin Timell, han gör tokiga saker ibland. Ernst tycker jag om, det tittar jag på.
Karin Ädel, som intervjuades senast i Stafetten, skickade med följande fråga till dig: Hur har det första året gått, har du fått de jobb du hade hoppats på?
— Det har gått bra, det har blivit ungefär som jag hade tänkt mig, bra blandning av kunder och bra blandning av jobb.