"I svÄra tider kan vi öva oss pÄ att se signaler som ger hopp", sÀger Johan Dalman, biskop.
Johan Dalman ler. NÀstan hela tiden. Han ler och hojtar "vÀlkommen!" nÀr han tar emot i sitt hörnrum pÄ stiftskansliet, ett stenkast frÄn StrÀngnÀs domkyrka. Han ler vid fotograferingen, extra varmt vid varje knÀpp trots att det Àr mÄnga bilder. Han ler glatt nÀr intervjun Àr över, samtidigt som han korsar sina armar över bröstet i en postcorona-hÀlsning och gör det dÀr som sÄ mÄnga av oss glömt bort att göra, möter blicken pÄ en medmÀnniska.
ĂndĂ„ kretsar samtalet om Ă„ret som gĂ„tt delvis kring allvarliga, oroande frĂ„gor. Som att kontakten med ledningen i den svenska försvarsmakten har intensifierats.
â Situationen i Ukraina vĂ€cker liv i frĂ„gan om vĂ„rt eget försvar. Men det Ă€r inte bara det som sker dĂ€r som oroar, det finns andra saker som gĂ€ller sĂ€kerhet och demokratin som vi diskuterar. Under hösten vi haft flera möten med försvarsledningen, sĂ€ger biskopen.
Syftet med mötena Àr att hitta de bÀsta vÀgarna att samarbeta för att skapa ett samhÀlle med hög grad av resiliens, ett land som stÄr emot hot och pÄfrestningar.
â Om ett samhĂ€lle ska hĂ„lla samman, ja sjĂ€lva ordet Ă€r ju bildat av orden hĂ„lla samman, mĂ„ste det göras med krafter som hjĂ€lps Ă„t. Hur ska vi se till att sköta det som kan hĂ€nda under kris eller krig?
Johan Dalman prÀstvigdes 1990, blev biskop i StrÀngnÀs stift 2015 och överhovpredikant för det svenska Kungahuset, Àven det 2015. Portföljen har hÀngt med under mÄnga Är.
Vid dessa möten har biskopen frÄgat försvarsmaktens ledning vad kyrkan bÀst kan bidra med.
â Gör det ni alltid gjort, blir svaret. Jobba socialt och i församlingarna. Fira gudstjĂ€nst pĂ„ söndagarna, samla barn och familjer, ha konfirmandundervisning. StrĂ€ck ut en hand till den som far illa. Det betyder sĂ„ otroligt mycket, fĂ„r vi höra. Det Ă€r en viktig pĂ„minnelse om att vi inte behöver leta efter nya uppdrag.
Strukturen för ett samarbete mellan olika delar i samhÀllet Àr inte ny, men den "skalas upp" nu, som Johan Dalman uttrycker det. Samtidigt Àr den gÀngse bilden av Svenska kyrkan under förÀndring. Under pandemin var det mÄnga som hittade till, eller tillbaka till, kyrkan. Johan Dalman, vars levnadsmotto lyder "be, bry dig och fira gudstjÀnst" glÀdjer sig Ät att folk samlas i kyrkan.
â Ja, för man kan inte vara kristen för sig sjĂ€lv. Det Ă€r man tillsammans med andra.
â NĂ€r jag vĂ€xte upp pĂ„ sjuttiotalet var religion som en slags hobby. NĂ„gon gick och fiskade som fritidsintresse och en annan person gick i kyrkan. Nu pratar man mer om vad samhĂ€llet behöver frĂ„n kyrkan. Det handlar om att gemenskap och glĂ€dje ger ett skydd och om kĂ€nslan av hemhörighet, stabilitet och lĂ„ngsiktighet.
NÀr biskopen reser runt i stiftet, med 39 församlingar i NÀrke, Södermanland och Stockholms lÀn, och ungefÀr 373 000 kyrkotillhöriga mÀnniskor, möter han ofta personer som har det svÄrt.
StrÀngnÀs stift omfattar landskapen NÀrke och Södermanland, med undantag för de nordöstra delarna av Södermanland som tillhör Stockholms stift. Stiftet har 39 församlingar och 10 pastorat och ungefÀr 373 000 kyrkotillhöriga.
Vad sÀger du till mÀnniskor som lider, för att ge tröst och vÀgledning?
â Förra Ă€rkebiskopen Antje JackelĂ©n skrev en bok under pandemin med en viktig spaning. En kristen tro Ă€r inte samma sak som en positiv livshĂ„llning, dĂ„ tĂ€nker man det gick bra igĂ„r och i förrgĂ„r och det kommer gĂ„ bra imorgon. Men blir det inte bra i morgon sĂ„ rasar det dĂ€r bygget. Den kristna tron bygger inte pĂ„ att det alltid Ă€r bra utan pĂ„ att man förtröstar och har riktigt djupt hopp om att Gud hĂ„ller mig aktivt i sin hand. I svĂ„ra tider ska vi öva oss sjĂ€lva pĂ„ att se tecken pĂ„ detta hopp.
Johan Dalman sÀger det inte sjÀlv, men ett varmt leende kan vara just ett sÄdant tecken.