– Jag gick upp halv sju i dag för att göra i ordning i trädgården inför champagnefrukosten. Då kände jag att jag inte hade sovit tillräckligt, och jag kommer inte kunna sova igen det under dagen.
Men egentligen ser inte Lovisa Wennerberg så bekymrad ut över sömnbristen när hon sitter i sin trädgård på Regementsgatan, omgiven av sina klasskompisar i Na13/Te13, och äter jordgubbar. Ur en liten högtalare strömmar nattklubbsmusik och de turas om att skriva hälsningar i varandras studentmössor. "Tack för alla skämt" skriver hon i Anton Bomans mössa.
– Vi har haft jättebra sammanhållning i min klass. Särskilt det sista halvåret, då har vi gjort mycket grejer tillsammans, säger Lovisa Wennerberg.
Till hösten hoppas hon att hon blir antagen till juristlinjen vid Stockholms universitet. Det är ett mål hon har haft länge, sedan hon slutade högstadiet, men just nu är inte tankarna på framtiden utan på nuet. En annan klass går förbi på gatan och det blir plötsligt en tävling om vem som är mest högljudd.
Sedan kommer hennes moster ut ur huset med telefonen i högsta hugg för att Lovisa Wennerberg ska skicka en hälsning via Skype till släkten i Finland som inte kunde komma. Trots att alla inte kan närvara är huset ändå fullt av släktingar som inte ville missa hennes stora dag.
– Min moster kom i tisdags. Min mamma har tagit ledigt hela veckan för att förbereda för min student. Jag är sista barnet som tar studenten så de vill nog göra det ordentligt.
Efter ett par timmar i solen går klassen de dryga femhundra metrarna till skolan där de har tillbringat de senaste tre åren tillsammans. De blir fotograferade, och sen får de sina betyg av klassmentorerna Malin Tiger Nyrén och Therese Pettersson.
Den sista måltiden tillsammans som klass inmundigas i skolans gympasal samtidigt som en rad olika stipendier delas ut. Lovisa Wennerberg får ta emot ett från Sevab för sina utmärkta mattebetyg. När lärarna ställer sig upp och sjunger "Ingen skola" till tonerna av klassikern "Halleluja" rinner tårarna ner för hennes, och många andras, kinder.
– Det känns så fint att de har ansträngt sig så. Det känns sorgligt, men också overkligt. Som att jag ska tillbaka till skolan som vanligt i morgon igen.
Klockan tickar allt närmare 14.30 och klassen smiter in i huvudbyggnaden genom en bakdörr. Från fönstren i en korridor på andra våningen ser de hur släkt och vänner börjar samlas. De blivande studenterna hänger och vinkar.
– Det här har varit den bästa dagen i mitt liv, säger Lovisa Wennerberg.
Men den är inte slut än. Firandet ska fortsätta hela eftermiddagen och natten, med studentflak och fest på Sju rum och kök. Det blir den sista festen tillsammans som klass.
– Det blir jätteroligt, men sorgligt. Vi kommer att spridas ut och flytta till olika städer. Jag hoppas att vi kan träffas ändå.
Sedan är det dags. Dörren öppnas och Lovisa Wennerberg och hennes klasskompisar springer ut mot framtiden.