– Jag tycker inte om att göra något halvdant. Har jag bestämt mig för att jag ska göra en aktivitet så gör jag den. Säger jag att jag ska göra sammanlagt hundra armhävningar så gör jag dem oavsett hur lång tid det tar, säger Folke Holmgren.
Folke Holmgren har fått ta över stafettpinnen tack vare sitt samhällsengagemang. Idrottsrörelsen ligger honom varmt om hjärtat.
– När jag var ung ville bli världsmästare på skidor. Jag tränade fruktansvärt hårt och tror till och med att jag kanske tränade för mycket. Men jag blev ingen världsmästare, säger han och ler åt minnet.
Engagemanget för idrotten fortsatte senare i livet då han flyttat från födelseorten Sandviken till Strängnäs. Malmby IF:s orienterare bad honom ta över klubbens elitsatsning.
– Under några år på 1980-talet hade klubben en period där de i princip var världens bästa orienteringsklubb. De hade enorma framgångar och blev världsmästare och svenska mästare i parti och minut.
Folke Holmgrens ambition att gå in till hundra procent betalade sig. Envishet mixat med en principfast övertygelse har ibland försatt honom i svårigheter. Som den gången han satte sig i den chartrade skidbussen, som inte skulle rulla hemåt på flera timmar.
– När jag väl satt mig så ångrade jag att jag inte åkte mer skidor. Men hade jag bestämt mig för att sätta mig i bussen och då var det för sent att ändra sig.
Folke Holmgrens principfasthet gränsar till självskadebeteende. Som när han förlorade jobbet på brandkåren i Sandviken när det kom en ny chef.
– Han var en sprätt. Plötsligt fick vi inte åka hem från jobbet om vi inte hade uniformen på oss. Det sa jag nej till, den där jävla slipsen ville jag inte ha på mig.
Folke Holmgren fick inte fortsätta som brandman.
Den benhårda beslutsamheten har funnits där sedan unga år. En gång fick han dagsböter för att ha vägrat göra en repmånad.
– Jag skulle praktisera i en miljöterapeutisk organisation och hade inte tid att göra repmånad.
Beslutsamhet och envishet går hand i hand med handlingskraften samt omsorgen om de mindre bemedlade.
– Om jag tycker att någon gör fel så agerar jag, säger han.
Han berättar om dalahäst-incidenten som också skvallrar om Folkes "my way or the highway-attityd". Han hade ställt sin stora dalahäst i hockeyklubbens kiosk. Då ringde en kompis som berättade att ett par ungdomar just bar in den på fritidsgården. Polisen kontaktades men dagen efter fick Folke veta att de inte hade gjort något.
– Då ringde jag fritidsgården och sa att jag skulle komma och hämta dalahästen om en timme. När jag kom dit satt slynglarna där med hästen. Jag sade att jag inte tänkte anmäla dem. Men om det någonsin blev inbrott i klubbkiosken igen visste jag vilka det var. Det blev inga fler inbrott.
En vändpunkt i hans liv kom när Folkes fru blev sjuk och fick nya lungor. Senare bidrog även Folke med en njure, händelser som har gjort att organdonations-frågor upptagit mycket av hans tid.
– Jag håller på med många saker. Jag är redaktör för en patientföreningstidning för hjärt- och lungtransplanterade. Den ger vi ut fyra gånger om året men jag får i princip aldrig in material. Det får jag fixa själv. Min fru kan bli trött på mig när jag sitter och häckar framför datorn.
Var kommer engagemanget ifrån?
– Det vet jag inte, det beror väl på att jag är nyfiken. Jag kan inte hålla käften så det finns nog en del som inte tycker så bra om Folke Holmgren, det kan jag säga.