Det är livat hemma hos familjen Pettersson-Andersson på Tosterön i Strängnäs. Trots att det är en vanlig vardagskväll syns spår av kakor och saft och på en bricka står en hög med paket.
– Lovisa fyller år i dag, förklarar Linus Pettersson innan han slår sig ner vid köksbordet.
I rummet intill fortsätter kalaset men han tar en paus från firandet för att berätta om en händelse som satt djupt avtryck i hans liv. För bara några veckor sedan landade han hemma i Sverige efter en minst sagt spännande resa.
Men vi backar bandet.
Linus Pettersson föddes i Chile 1978. Som tvååring adopterades han av en svensk familj, och växte upp i Norrköping. Men uppväxten var problemfylld och han har i dag ingen kontakt med sina adoptivföräldrar. Under tonåren bodde han hos olika fosterfamiljer.
– Under den här tiden tänkte jag mycket på min biologiska mamma och undrade vem hon var och varför hon hade lämnat bort mig. Jag undrade vad Chile var för ett land och ville åka dit, men som tonåring hade jag inte den möjligheten, säger Linus Pettersson.
Livet ordnade ändå upp sig för honom. Han gjorde lumpen, flyttade hemifrån och skaffade jobb och barn, men frågorna om sitt ursprung fanns hela tiden kvar i huvudet.
– När min äldsta dotter Natalie var liten kunde jag inte berätta för henne vem som var hennes farmor eller farfar. Det kändes som en stor tomhet.
För några år sedan gjorde han ett försök att få fram mer information genom att kontakta adoptionsbyrån i Chile. Då fick han veta sin biologiska mammas namn – Rebecka – men inte så mycket mer.
– Det stod bara att hon hade lämnat bort mig för att hon hade träffat en ny kille som hade två barn. Det var i alla fall ett svar. De har levt ett tufft liv i Chile och de har inte samma hjälp och stöd som vi har här, säger Linus Pettersson som inte klandrar sin mamma för det beslutet.
Sedan tog detektivarbetet slut. Han visste inte hur han skulle gå vidare. Han talar ingen spanska och visste inte vilken tråd han skulle dra i för att hitta eventuell släkt i Chile. Men sambon Emma Andersson förstod hur viktigt det var och tjatade på Linus Pettersson att han skulle söka till tv-programmet Spårlöst som går ut på att leta reda på försvunna släktingar.
– Jag hade tittat på det någon gång. Men känslan när jag såg när andra människor hittade sina föräldrar var för jobbig, säger Linus Pettersson.
I höstas gick han till slut med på att skicka in den lilla informationen han hade till produktionsbolaget, och sedan var det bara att vänta. I slutet av december ringde programledaren Hans Fahlén, och sedan gick det fort.
– Två veckor senare flög vi till Chile. Det var jag, Hans Fahlén och ett tv-team. Vi åkte runt och besökte myndigheter och adoptionsbyrån, säger Linus Pettersson.
Han får inte säga om han hittade sina föräldrar. Produktionsbolaget har belagt honom med munkavle tills det att avsnittet har sänts. Men han kan säga vilket stort intryck resan har gjort på honom.
– Jag hade aldrig varit i Chile. Det var väldigt varmt och väldigt vackert. Det kändes som att det var mitt land. Jag kände mig väldigt hemma och jag var lik andra människor, säger han.
Väl hemma i Sverige igen tog det flera dagar att landa, rent mentalt. Första natten sov han inte en blund. Andra och tredje natten var det fortfarande många tankar som snurrade i huvudet.
– Det är så mycket känslor, så mycket att smälta.
Han har fått berätta för sin familj om sin resa. Alla andra får hålla sig till tåls till den 28 februari när avsnittet är tänkt att sändas.
– Då ska vi samlas hela familjen, äta gott och titta tillsammans, säger Emma Andersson.