Den 18 juni förra året skedde ett uppmärksammat mordförsök på Tosteröbron där en man i 35-årsåldern knivhöggs svårt. Mannen fick motta knivhugg i överkroppen och ansiktet och ådrog sig livshotande skador – men överlevde.
Hade det inte varit för Hannu Paananen hade mannens liv sannolikt inte gått att rädda.
När 54-åringen kom körandes över bron på väg till ett jobb på Abborrberget fick han syn på de två männen. Han förstod att något var på väg att hända och fick sin föraning besannad när en av männen plötsligt delade ut ett knytnävsslag mot den andre. Hannu, som var på väg förbi, vände instinktivt bilen och körde tillbaka.
– Jag kände direkt att jag behövde göra något. Det uppstod fullt tumult, så jag började tuta och skrika. Det visste jag ju inte då, men den ena hade fått tre–fyra knivhugg i sig och stapplade bortåt för att fly undan. Den andra killen jagade efter, men precis då fick jag kontakt med honom. Han vände sig mot mig och vi fick ögonkontakt. Jag frågade vad fan han höll på med – då stack han som ett skott, berättar han.
Samtidigt som knivmannen tog till flykten rasade offret ihop och ramlade under räcket som separerar gångbanan och vägen. Hannu hoppade ut och lyfte in den kraftigt blödande mannen i bilen. Med SOS Alarm i örat och ena handen tryckt mot ett av mannens djupa skärsår satte han iväg mot Mälarsjukhuset.
– Det var otroligt mycket blod. Han var i full chock och upprepade hela tiden att han skulle dö. Då sa jag åt honom att du dör inte i min bil, säger han och fortsätter:
– Min första tanke var att köra till akuten i Eskilstuna, men i höjd med Ugglans park förstod jag att det inte skulle gå. Jag märkte att han var på väg att försvinna, jag såg bara ögonvitorna på honom, så jag körde till vårdcentralen i stället. Samtidigt försökte jag hela tiden prata med honom för att hålla honom vaken.
Framme vid vårdcentralen kastade sig Hannu ur bilen och bankade på dörrarna för att få någons uppmärksamhet. Till slut kom det ut en person som hjälpte honom att lägga upp mannen på en bår. Någon minut senare kom ambulansen.
Det kryllade plötsligt av människor, men de försvann lika snabbt. Kvar på parkeringen stod Hannu, omtumlad och täckt i mannens blod.
– Jag minns att han hade en vit tröja på sig, men när vi kom fram var den alldeles svart av allt blod. Läkarna sa senare att om jag inte hade plockat upp honom och kört dit honom så snabbt så hade han varit död.
Den skadade mannen överlevde. Gärningsmannen, som greps senare samma dag, dömdes till tio års fängelse för mordförsök.
Tidigare i juni, nästan på dagen exakt ett år efter händelsen, belönades Hannu Paananen med polisens medborgarmedalj i silver för sitt civilkurage.
Huvudpersonen själv, som efter att ha tvättat bort blodet och lämnat in bilen på rekonditionering, fortsatte till jobbet som planerat, tar uppmärksamheten med ro.
– Det är klart att det kändes bra, så är det. Nu har man gjort någon nytta här i livet, säger han och skrockar.
– I efterhand blev jag mest förbannad över det som hände. Jag tänker på alla barn som går förbi där varje dag. Det kändes så respektlöst på något sätt, även mot dem. För mig kändes det helt naturligt att gripa in. Ser jag något som inte är rätt så har jag svårt att vara tyst. Att inte göra något alls hade inte känts okej.