Ulf Tengbrand, 63 år, har renoverat villan i Finninge. Han slår sig ner i det modernt ljusa och fräscha köket och låter armarna vila mot ekbordsskivan. Framför sig har han minnesböcker om P10 och Milostaben i Strängnäs. Texter som berättar om det yrkesliv en överstelöjtnant i svenska armén kan ha levt.
– Milostaben var en väldigt bra arbetsplats. Vi som arbetade där var ett sammansvetsat gäng, säger han.
Ulf Tengbrand föddes i Eskilstuna men har en stor del av sitt liv knutits till Strängnäs. Han gjorde lumpen på P10 år 1972 och blev tre år senare anställd som officer på regementet. Efter det gick karriären spikrakt uppåt. Han läste på militärhögskolan, hade befattningar på flera regementen runt om i landet och kom tillbaka till P10 år 2002. Där fick han sedan ansvaret att avveckla verksamheten. År 2006 fick han samma ansvar för Milostaben. Den hade inte längre någon roll att spela när Sverige växlade till ett bantat insatsförsvar.
Med lång erfarenhet som ledare och organisatör lämnar Ulf Tengbrand inte gärna något åt slumpen. Han är väl förberedd för intervjun och på köksbordet ligger hans kronologiskt strukturerade minnesanteckningar.
Men för att berätta om Milostabens uppgifter behöver han knappast anteckningar.
– Det fanns två delar i det där. Den ena var den fredsmässiga där det handlade om att leda all verksamhet på förbanden inom det geografiska område som det Mellersta militärområdet hade ansvar för. Det fanns också funktioner för samverkan med civila myndigheter som kommuner och länsstyrelse.
– Den andra delen var krigsplanläggning i händelse av ofred. Det handlade om att planera för försvarsmakten vad som skulle göras om det skulle hända något.
Detaljer kring hur landet skulle försvara sig blir till ett frågetecken som han avsiktligt avstår att räta ut. Som före detta officer är Ulf Tengbrand bunden till tystnadsplikt tills dagen då han dör. Om han sedan lossar tungan är inget övriga dödliga någonsin får veta något om.
Att det största hotet kommer från björnen i öst medger han dock med en nick och ett snett leende. Det var främst det som personalen på Milostaben förberedde sig på, på operativ nivå, tillägger han.
Vad menas med operativ nivå?
– Det är ledningen över regementsnivå, vi pratar inte plutonsnivå, utan högsta ledningen. Var man skulle kraftsamla med alla förband, det hade man planer för.
Inne i Milostaben fanns ett tvärsnitt av officerare från hela den svenska försvarsmakten. Alla tre försvarsgrenarna var representerade; armén, marinen och flygvapnet. Ulf Tengbrand minns med ett skratt hur den hierarkiska organisationen upprätthöll statusmarkörer, bland annat i arbetsplatserna.
– Det var långa korridorer med massor av dörrar in till kontor. Hade man en tvåmodulare så var det två fönster, så kunde man ha en tremodulare med tre fönster, eller en fyrmodulare. Det visade vilken status man hade i byggnaden.
Hur många moduler hade du?
– Jag började med en tvåmodulare på fördelningsstaben åren 1991-1994. Men så kom jag tillbaka år 2005 och då fick jag en tremodulare. Men när jag blev avvecklingschef kunde jag ha valt det största kontoret med sex eller åtta fönster, men jag valde att inte flytta. Vi skulle ändå tömma byggnaden.
På Milostaben fanns även en enhet som bedrev underrättelsearbete. Man behandlade så vitt skilda ämnen som att spana på de internationella TIR-lastbilarna som kommer med laster tullade och förseglade i andra länder, till att försöka avslöja ubåtskränkningar.
I takt med att invasionshotet mot Sverige svalnade under 1990-talet så omorganiserades försvarsmakten. Sveriges försvar skulle inte bara koncentrera sig på att freda den långsträckta landsgränsen utan också kunna hjälpa till i internationella insatser. Försvarets budget krympte, de fyra operativa ledningscentralerna blev till en. Allt koncentrerades till Stockholm och det blev nådastöten för Milostaben i Strängnäs. Det tog drygt 1,5 år att avveckla och stänga för gott.
Att de båda huskropparna nu rivs kom inte som en överraskning för Ulf Tengbrand.
– Många pratade om att bygga om till lägenheter, det går inte. Alla som har arbetat i byggnaderna fattade det. Vatten och avlopp fanns bara i ändarna på korridorerna, resten var kontor. Tänk att bara dra alla stammar till rör runt om i byggnaden, det blir lite tufft.
Men det fanns fler problem högt upp i huskropparna.
– Det var ju så att det var en takkonstruktion med avrinning av vatten mitt på huset. Taket lutade helt enkelt inåt. Det innebar att allt vatten rann mot mitten så när löven föll på hösten och täppte till rören blev det vattensamling och svårt att hålla tätt där uppe.