De gamla hundarna sover på var sin filt i vardagsrummet. Rummet är möblerat med begagnade möbler och dekorerat med prydnadsänglar och inramade stadsmotiv. Det doftar av rökelse och den instrumentala musiken sköljer ut ur högtalarna på låg volym. Här, i en hyreslägenhet i ett prydligt bostadsområde någonstans i Strängnäs kommun, bor en kvinna i 50-årsåldern som försöker skapa lugn och ro, ordning och reda i sitt liv.
Den 23 april 2013 fick Lena skjuts av en väninna till Vårnäs i Vingåker. Hon minns så väl hur det kändes när bilen rullade fram i allén som leder till behandlingshemmet.
– Jag var så rädd att jag skakade. Men jag hade inget val, jag hade nått min personliga botten. Det var det eller att dö, berättar hon.
Lena har vuxit upp med missbrukande föräldrar. Hon själv var bara elva 11 år gammal när hon började dricka och sniffa.
– Det var väldigt oupplyst på den tiden. Jag kom till skolan med klister runt käften och inget hände.
Det fanns snart inte en drog hon inte hade provat, men huvudsakligen injicerade hon amfetamin. Det fick henne att känna sig fri, stark och euforisk. Men när ruset hade lagt sig trängde andra känslor fram.
– Då tog man lite tabletter för att dämpa ångesten, säger hon och beskriver ett blandmissbruk av sprit, piller och pulver som dracks, åts, sniffades och sprutades in i hennes kropp under många år.
Hon förlorade sin mor som 16-åring och hamnade då i en fosterfamilj, hos sin lika missbrukande pojkvän. Men hans familj stod maktlös inför deras missbruk. Vändpunkten, om än en tillfällig sådan, var när hon blev gravid som 19-åring.
– Den dagen jag visste att jag var med barn så bara la jag av helt.
Det höll i två år. Sedan trängde sig begäret på som en oönskad gäst. Då började småduttandet, som Lena beskriver det. Lite sprit här, lite narkotika där. Hon försökte sluta gång på gång men snart var hon fast igen.
– Man blir kriminell och förjävlig och elak. Man slåss som en galning. Man kan be vem som helst att dra åt helvete. Och ångesten... det var det värsta. Ångesten kunde bara komma över en och allt jag kunde tänka på var att jag måste hitta något sätt för att få bort den.
Lena säger att hon levde för drogerna. Sonen hamnade på fosterhem. Flera dödsfall inträffade i hennes närhet. Våld och kaos kantade vardagen.
– Jag kunde inte hålla skiten ifrån mig. Jag spydde blod, sket vitt, var elak mot mina vänner och struntade i mina hundar. Till slut orkade jag inte längre. Jag hade tolvstegsprogrammet i huvudet hela tiden för jag vet att det är de som går igenom det som klarar sig. Och så bestämde jag mig; nu skriver jag in mig.
Den 4 juni förra året kom Lena hem från Vårnäs. Hon började gå i samtalsgrupper redan samma dag. Hon var rädd även då. Men utan grupperna hade det inte gått, är hon övertygad om.
– Det är något som händer med en när man går på mötena. Man pratar och lyssnar och tar rygg på vinnarna i gruppen.
I dag deltar hon i fyra till fem möten varje vecka. Men varje dag påminner hon sig själv om hur hon har valt att leva sitt liv. "Bara för i dag ska jag inte ta något sinnesförvirrande medel", läser hon högt ur de löften som hon skriver i sin dagbok varje morgon.
– Nu är mitt liv underbart, säger hon med tårar i ögonen.
– Jag har mat för dagen. Jag tittar på mina hundar, på mina vänner, jag har en jättefin kontakt med min son och mina barnbarn... Det är en sådan kontrast.
Lena heter egentligen något annat.