På gårdsplanen utanför garaget står en blänkande Scania-vabis av 1949-års modell.
Ingemar Rydh slår dig ner i chaufförstolen bakom ratten.
– Den här gick i linjetrafik mellan Strängnäs och Eskilstuna fram till 1971 då den ställdes av. Tre kronor kostade det att åka med tur och retur. Men sedan dess har man använt den som förråd och lassat in en massa skit i den, säger Ingemar Rydh.
Bussbolaget gav bort bussen till Ingemar Rydh och en kompis till honom. De tog snart tag i arbetet med att återställa fordonet i det skick bussen hade när den rullade av löpande bandet någon gång i slutet av 1940-talet. Allt från lacken i svenska flaggans färger ner till motor, passagerarutrymmet, biljettställ och växelväska i skinn som chauffören bar över axeln, är fräscha som nyutslagna rosor. Det enda som inte gick att återställa var alla säten med originalstoppning. Men de blodröda stolarna är i vart fall nyklädda.
– Längst bak har jag kvar några originalsäten i grönt, säger Ingemar Rydh.
Scania-vabis-bussen var ett var de sista projekt som Ingemar Rydh gav sig på under de cirka 40 år som han ägnade åt sin hobby.
– Det är kroppen som säger ifrån, den orkar inte mer, säger Ingemar Rydh som har firat sin 77:e födelsedag.
Allt började egentligen när han köpte sin första bil, en brun VW -51. När han sedan fick jobb på Volvo året efter stod det klart för honom vilken bilmodell som han helst jobbar med.
Ingemar Rydh kör svenskt och trots att Volvo i dag ägs av ett kinesiskt företag är det svensk ingenjörskonst och formgivning som har byggt Volvo.
I garaget står vad som enligt Ingemar Rydh är en av de vackraste bilmodeller som finns.
– Den här tillverkades bara i fem exemplar, jag hittade min i Stallarholmen.
Han sätter sig i sin silverfärgade Volvo 544 cab, en bil byggd på skalet av Volvo duett, och startar motorn som spinner mer än den ryter.
Intresset för gamla bilar har drivit honom att restaurera minst 30 bilar. Alltid med originaldelar så långt det är möjligt.
– Det finns inget annat. Jag har lagt ner tusentals timmar. Jag har haft det bra, sammanfattar han.
På den svenska nationaldagen belönas han med Lions club Strängnäs kulturstipendium.
– Jag blev chockad och förvånad, det är ju så många som håller på med gamla bilar.
Pengarna från stipendiet räknar han med att köra upp under sommaren. Drivmedel är dyrt och det går åt mycket när han åker runt på olika veteranträffar. Närmast far han ner till Strömstad med en av sina Amazoner för en träff för bara den modellen.
Var det bättre förr?
– Ja, det var det. Titta på den här, säger han och håller fram den elektroniska manick som är nyckeln till hans Renault.
– Du kan inte ens hitta en mekaniker på Volvo med oljefläckar på kläderna. De har skjorta och slips allihop och knappar på datamaskiner när det är fel på bilen.