Inne på ateljén Symyran ligger radion på i bakgrunden och snart kommer programledaren att annonsera för Sveriges största nyhetsprogram inom kultur. Här ute, i området bakom Strängnäs Montessoriskola, råder lugn. Om det inte handlar om att räkna eller klippa låter Karin Ädel tankarna flyga i väg, på ett nästan meditativt sätt.
— Det är som man går en promenad, det är ganska rofyllt, man får tid att reflektera, säger Karin Ädel, 38 år.
Nu är hon inne på sitt sjunde år som tapetserare och för lika många år sedan intervjuades hon i en tidigare omgång av reportageserien Stafetten. Då hade hon inte tagit steget att starta eget. Tvärtom, hon var arbetslös och en aning villrådig.
— Jag var inskriven på arbetsförmedlingen och när jag fick starta-eget-bidrag så var det bara att köra. Jag lade ned väldigt mycket pengar på reklam i början, som kanske inte gjorde till så stor nytta. Men de säger alltid att det är tre hundår och nu tycker jag att jag har ett flyt som passar.
En äldre kund kommer hemvant och muttrandes in i ateljén. Det blir bara "värre och värre" säger han och syftar på att det också står ett annat företagsnamn på ytterdörren, men det betyder ingenting mer än att en annan företagare flyttat in under samma tak. Den äldre kunden vill fråga om en sak. Han vill ha en typ av markis uppsydd. Han har tyget hemma.
— Jag har gjort så och så och så har jag strukit tyget, säger han.
— Det hade du inte behövt, säger Karin Ädel.
— Men jag tänkte på dig, säger mannen, innan han försvinner i väg igen.
Karin Ädel säger att kunderna ofta kommer tillbaka, och precis som med markisbeställaren, blir relationen ofta personlig. Hur de lägger fram sina beställningar varierar.
— Det är väldigt olika. En del vet precis vilket typ av grönt tyg de vill ha och då gäller det bara att hitta det gröna tyget, vilket i sig kan var en historia. Andra säger att de vill ha ett grönt tyg, men så ser de vad som finns här och i slutändan kan resultatet bli en fåtölj i rödblommigt. Jag kan påverka ganska mycket.
Hon räknar upp arbetsmomenten i skapelsen av en ny fåtölj som tycks bestå av otaliga moment mellan att lägga en ny sadeljord i botten tills det att ett tyg slutligen kan sättas fast.
— Det är ett jätteroligt jobb, man använder händerna och tänker kreativt. Varje möbel har sin personlighet, hur man bygger upp stoppningen proportionerligt. Och det är spännande att öppna upp en ny fåtölj, ofta hitta man bara popcorn och säkerhetsnålar.
Men det har faktiskt hänt att hon har hittat både en plånbok med pengar och en vigselring i samma möbel.
— Det var ägarens far som hade haft fåtöljen och han hade letat mycket, speciellt efter ringen. Jag har också hör talas om de som hittat mycket pengar i gamla möbler, men jag vet inte om det är sant, säger Karin Ädel.
Jobbar du sex timmar om dagen eller tolv?
– Jag värdesätter min fritid väldigt mycket, det är svårt att säga hur mycket jag jobbar, skulle tro att jag jobbar i snitt 80 procent. Det är väldigt skönt eftersom vi har små barn också.
Tror du att du kommer fortsätta som tapetserare?
— Ja, det här är ett livslångt förhållande.
Förutom att ge gamla möbler nya kroppar tar även Karin Ädel andra uppdrag, som att laga kapell, sy gardiner och båtdynor. Nyligen fick hon också ett annorlunda uppdrag från domkyrkan i Strängnäs. På arbetsbordet ligger en så kallad stola, ett band som bärs utanpå yrkesklädseln av präster och diakoner, och den ska hon nu fodra. Den har varit i Pakistan där den har broderats med silvertråd och svart tråd av väldigt yrkesskickliga händer.
— Domprosten kommer bli så stilig, kommenterar Karin Ädel.
Susan Westerberg, som intervjuades senast i Stafetten skickade med följande fråga till dig: Vad händer härnäst, hur vill du utveckla Symyran?
— Symyran utvecklas hela tiden utan att jag knappt märker det. Det är en utveckling att exempelvis göra stolan. Det är inget enformigt arbete och jag är ganska nöjd. Jag vill ha mer jobb bara.
EK-tv: Se vem Karin Ädel skickar Stafettpinnen vidare till och vilken fråga hon ställer.