Caroline Halsius arbetar som miljöhandläggare på länsstyrelsen i Sörmland, med inriktning på förorenade områden. Hon berättar att det i första hand är verksamhetsutövaren som kan bli ansvarig om det finns gifter kvar i marken.
– Om bolaget gått i konkurs eller verksamhetsutövaren är avliden, då tittar man vidare på fastighetsägaren. Men ansvar kan bara utkrävas om fastigheten förvärvats efter 1999 och om köparen då visste om att det kan finnas gifter, säger hon.
I tredje hand kan objektet få bidrag av Naturvårdsverket för vidare undersökning, om det inte går att hitta någon ansvarig.
Kommunerna arbetar vidare med främst riskklass 1 och 2, och ska besluta om åtgärder ska vidtas och i så fall vilka. Maria Frejhed, som arbetar som miljöinspektör vid Strängnäs kommun, säger att det är en lång process. Ännu har arbetet inte kommit igång.
– Första steget är att göra en prioritering av vilket område vi ska börja titta på. Därefter kommer en ansvarutredning göras. Hittas en ansvarig kommer fortsatta undersökningar och eventuella saneringar läggas på den personen eller det företaget, säger hon.
De områden som klassificeras med riskklass 3 eller 4 prioriteras normalt sett inte för vidare undersökningar, berättar Magnus Carlsson som arbetar med inventeringen på länsstyrelsen.
— De sparas tillsammans med alla andra objekt i en databas, där kan vi följa upp dem om det kommer ny information, eller om markanvändningen förändras i framtiden, säger han.
Den mark som hamnar i riskklass 1 eller 2 har möjlighet att få bidrag från staten för undersökning och eventuell sanering. Däremot får de platser som hamnar i riskklass 3 eller 4, där alltså behovet att undersöka marken bedöms som mindre, inte bidrag.