Juletider har det där röda skimret runt sig, familjer samlas och man delar med sig av kärlek och klappar. Julen är med andra ord en högtid som förknippas med gemenskap.
Men de som faller utanför det här skimret, som inte har råd att konsumera eller någon att äta julskinka med, hör i större utsträckning av sig till Margareta Pihlgren och Ulf Klingowström under årets mörkaste tid.
— Det är många ensamma mammor, med ett eller flera barn, som fasar över att pengarna inte räcker. De är arbetslösa, jobbar deltid eller är inne i Fas tre-projekt, säger Margareta Pihlgren.
Strengnäs Tidning träffar de två diakonerna som arbetar med socialt arbete i Svenska kyrkan. Margareta Pihlgren har varit församlingens diakon i tolv år och när hon går i pension den sista januari kan man säga att hon möter sin efterträdare i dörren . Ulf Klingowström tillträder den 1 februari efter att då ha jobbat i Stallarholmens församling sedan hösten 2007.
— Innan jag blev diakon var jag enhetschef inom äldreomsorgen. Jag hamnade ofta bakom ett skrivbord och vidareutbildade mig eftersom jag tycker om att jobba med människor, särskilt gamla, där ligger mitt hjärta, säger Margareta Pihlgren.
Någonstans här går intervjun in i ett annat tonläge, eller allvar, om man så vill. Det har att göra med den senaste tidens neddragningar inom äldreomsorgen i Strängnäs kommun. Stallarholmen får inget nytt äldreboende som utlovats och Solvändan i Mariefred läggs ned.
— Jag måste säga att också mitt hjärta ligger hos de äldre. Jag ser mycket av den ensamhet som blir effekten av att man får bo kvar hemma. Kommunens strategi är förödande med den isolering som ökar, säger Ulf Klingowström, som i sitt arbete möter många ensamma äldre i Stallarholmen och på Selaön.
Han ger ett exempel från vardagen. Varje år är det tradition att bjuda in de gamla på orten till grötlunch. För att det ska funka behöver olika aktörer samarbeta.
— I år var det väldigt komplicerat för hemtjänsten kunde inte dela ut inbjudningarna, det låg inte i deras arbetsuppgifter. Sedan har vi de gamla som har larm och de kunde vi inte nå på grund av sekretess. Vi fick hjälpas åt, Röda korset tog på sig en stor del av jobbet.
Konsekvensen blev troligen att alla gamla som skulle ha fått inbjudningar inte fick det. Till antalet var det i alla fall betydligt färre som kom på grötlunchen i år. Men Ulf Klingowström menar inte att klandra personalen i hemtjänsten, problemet är snarare strukturellt. Minst två vårdbiträden avsatte också ledig tid för att servera, något de tidigare åren har kunnat göra på arbetstid.
— Man krymper och så krymper man lite till. Att inte ha ett äldreboende på orten gör att isoleringen blir större. På en ö som Selaön sitter man totalisolerad av rädsla att inte få avsluta sitt liv på den ort man bott på. Jag tycker att det är en tragik som inte hör hemma år 2013, säger Ulf Klingowström, som uppfattar att gamla inte är ärliga med sina behov av rädsla för att bli förflyttad från orten.
Det är svårt att säga om deras arbete ökat i takt med neddragningarna, men de tror att det är en tidsfråga innan hemtjänstpersonalen knäcks. Margareta Pihlgren ifrågasätter också den forskning som säger att äldre vill bo kvar hemma.
— Det är ingen som vill flytta till äldreboende, men man kommer till en gräns när det inte går att bo kvar hemma. Sedan är det inte samhället som sköter det mesta av äldreomsorgen, utan det är anhöriga, ofta lågutbildade kvinnor som får gå ned i arbetstid, säger Margareta Pihlgren.
Av tradition verkar Svenska kyrkans diakoner utan att synas. Men det händer att de går ut och tar strid, som vid Påskuppropet 2005 för en humanare flyktingpolitik. På hemmafronten har de agerat på olika sätt för att påverka.
Att ni går ut så här tydligt blir också att ta ställning politiskt.
— I början av min tid här i församlingen skrev jag ett brev till socialnämnden, jag undrade vad det berodde på att fler sökte ekonomiskt bidrag, säger Margareta Pihlgren.
— Att vi tar ställning är en konsekvens av de löften som vi ger när vi vigs. Det blir en politik i den meningen att vi engagerar oss för de svaga. Vi måste det när man från politiskt håll struntar i att ta ansvar, när man klappar vuxna människor på huvudet, säger Ulf Klingowström, som tillsammans med andra i församlingen protesterade mot nedläggningen av Selaöhemmet.
När människor kontaktar er, vad kan ni göra?
— Om det gäller fattigdom kan vi hjälpa till med att söka pengar från fonder i domkyrkoförsamlingen. Har man ångest kan det också hjälpa att prata. Vi kan inte avhjälpa allt, möjligen kan vi lindra, något vi alltid kan göra är att trösta, säger Margareta Pihlgren.