— Du förstår säkert att jag känner en samhörighet med Viljan, säger den tidigare fotbollsspelaren när vi en grådisig decembereftermiddag träffas i hemmet på Odonstigen.
Jompa ger ett mycket piggt intryck. Han gillar fortfarande att röra på sig. Nyligen reste eldsjälen med kompisar till Dalarna för att en liten skidsemester (dessvärre kom inte snön förrän sällskapet skulle resa hem).
Dessutom är Jompa med i ett gäng som kallar sig för gångarna och ses (läs: motionerar) fyra dagar i veckan.
Viljan ligger honom förstås fortfarande varmt om hjärtat. Han lägger ner mycket jobb i samband med Strängnäs Marknad och är även delaktig i klubblotteriet.
— Kansliet besöker jag minst en gång i veckan och A-lagets hemmamatcher missar jag nästan aldrig.
Vi ber Jompa (som bland annat varit fotbolls- och huvudordförande) att plocka fram några höjdpunkter från sina drygt 70 år i Strängnäsklubbens tjänst.
Sejouren i bandyallsvenskan:
— Klubben spelade i högsta serien vintrarna 1942 och 1943. Jag kommer så väl ihåg premiären mot Köping på Vasavallen. Den matchen slutade 6–2. Den följdes av mardrömslika 0–17 mot Vesta i Uppsala. Men Viljan hängde ändå kvar första året i en sexlagsserie med endast fem omgångar. Kalle Serrander, Roger Carlsson och Tore Henriksson var viktiga pjäser i laget.
Kvalet till högsta serien:
— Visserligen blev det stryk med 2–3 mot Tranås vintern 1950, men Viljan var ändå uppe i en kvalmatch till bandyallsvenskan efter att först ha vunnit sin division 2-grupp. Arne Söderberg var vass framåt. Frågan är om vi någon gång haft större publik på en bandymatch i Strängnäs?
Fotbollens uppgång:
— Under perioden 1952–1957 spelade jag ytterhalv i Viljans A-lag som på mycket kort tid vann fyra serier. Vi fick nytt liv bland annat tack vare tillskott som Lasse Ekstrand (Gnesta) och Ingmar Hellström (Standard). Bengt Ax och Sune Bergström var andra duktiga lirare. En stor del i framgångarna hade den krävande tränaren "Gick" Eriksson från Eskilstuna. För första gången i Viljans historia nådde vi division 3. Men truppen var ganska tunn och det blev respass efter 27 (!) omgångar. Vi brukar skylla nedflyttningen hösten 1958 på skador och militärinkallelser.
Viljansgården och Strängnäs Marknad:
— Det handlar ju inte så mycket om idrott, men förvärvet av Viljansgården i centrala Strängnäs och det faktum att klubben tog över ansvaret för marknaden var betydelsefulla händelser. Tidigare hade en naturlig samlingsplats saknats och beträffande marknaden, som jag jobbat med sen 1960-talet, har vi där haft en mycket viktig inkomstkälla.
Utbytet med Ratzeburg:
— Jag har säkert varit därnere vid 20 tillfällen. Det var lite glädjeämnen jag fick uppleva som tack för mitt ideella arbete. Bäst minns jag våra gemensamma fester i samband med veteranmatcherna. Jag har bott i familj i Ratzeburg och har även haft tyskar boende hemma hos mig.
Larslundas tillkomst:
— I slutet av 1980-talet fick ungdomsfotbollen sin egen idrottsplats och blommade upp rejält. Verksamheten kunde breddas. Vi hade duktiga ledare, bland annat i form av Peter Menzinsky som var en drivande kraft. Jag har tillbringat mycket tid på Larslunda IP, inte minst som domare.
Internationella besök på Vasavallen:
— Jag minns matcherna mot engelska klubbar plus att ungdomslandskamper arrangerats. Däremot var jag bortrest den gången Viljan mötte A-landslaget.
Sedan 2004 har Viljan bara fotboll på programmet. Bandyn gav upp eftersom återväxt och konstfrusen anläggning saknades. Långt tidigare hade klubben även bland annat bordtennis och friidrott på menyn.
— Men fotbollen har alltid legat mig varmast om hjärtat, berättar Jompa.
När var du som mest aktiv i klubben?
— Från jag var 20 upp till 40-årsåldern. Då skötte jag det mesta kring fotbollen med Hans "Kula" Ardbäck som hjälpreda.
Beskriv dig själv som spelare?
— Ambitiös och arbetsvillig, däremot ingen bländande tekniker.
Hur ser du på framtiden?
— Jag tror på fotbollen tack vare den breda ungdomsverksamheten. Viljan har aldrig varit någon värvarklubb utan i stort sett självförsörjande. Men visst, ett och annat nyförvärv skadar förstås inte.
Dina känslor inför 100-årsfirandet?
— Härligt, det är något jag ser fram emot.