Pelle och Kristina Lantz tyckte om att åka motorcykel och vara ute med båten. De hade många vänner och var engagerade socialdemokrater, både i landstinget och lokalt hemma i Strängnäs.
Julen 2004 hade Kristina just fyllt 40 år och paret åkte till Thailand för att fira. Kvar i Sverige blev Kristinas då 20-åriga dotter Caroline som hade lovat sin arbetsgivare, hemtjänsten i Strängnäs, att hon skulle jobba under julen.
Tidigt på morgonen den 26 december 2004 vaknade Caroline av att telefonen ringde.
– Det var min gammelmormor som berättade att hon hört på radion om en stor våg i Thailand, att många hade dött, säger Caroline.
Ovissheten blev stor. Hade Kristina och Pelle drabbats av tsunamin? Det gick inte att få tag i dem. Caroline, som fortfarande bodde hemma hos dem, flyttade hem till sin pappa för att slippa vara ensam. I dagar väntade de på telefonsamtal från Kristina och Pelle.
– Sedan sa pappa till mig att vi måste förbereda oss på att de var allvarligt skadade eller hade dött. Annars skulle de ha hört av sig.
Efter ett par månader identifierades Pelles och Kristinas kroppar. I mars 2005 begravdes de vid Aspö kyrka utanför Strängnäs, och massvis med folk kom för att säga farväl.
Pelle och Kristina var offentliga personer i Strängnäs, och många berördes av deras död. Caroline fick brev från folk som ville beklaga sorgen, men hon har inte orkat läsa alla. Några ligger fortfarande kvar i minneslådan, oöppnade, tillsammans ett fotografi av paret på en motorcykel och några av deras tillhörigheter som polisen skickade till henne.
– Jag fick tillbaka en del av deras saker som de hade med sig i Thailand, som mammas pass. Jag har också hennes halsband och vigselringar som hon hade på sig, och Pelles nycklar.
Caroline vet att de hade det bra i Thailand. Hon pratade med dem någon dag innan, och genom ett annat par som åkte hem dagen innan har hon fått se från deras sista tid.
Nu har tio år gått, och Caroline tänker inte längre på tsunamin varje dag. Men minnet av Pelle och Kristina lever ännu, särskilt vid födelsedagar och jul. Hennes 3-årige son Jakob har fått följa med och tända ljus och plantera blommor vid deras grav.
– Visst önskar jag att de fanns kvar, och att de fick träffa Jakob. Men jag känner dem så väl och vet vad de hade tyckt om saker, så på sätt och vis är de fortfarande här, säger hon.
Några spår har tsunamin ändå lämnat. För Caroline är närheten till resten av familjen väldigt viktig, och hon pratar dagligen i telefon med släktingar. Hon tycker inte om när folk ska flyga på semester, och undviker att titta på bilder och videor från tsunamikatastrofen.
– Men jag har kommit lätt undan, jag har så mycket kvar. Det måste ha varit en hemsk upplevelse för de som var där, som upplevde vågen.