På lördag är det alla helgons dag. Många åker till kyrkogården och lägger en krans och tänder ett ljus på en närståendes grav.
Vad kan allhelgonahelgen betyda för den som sörjer?
– Kyrkogården är väldigt vacker med alla tända ljus. Det blir då så tydligt att den som sörjer inte är ensam om att sörja. De flesta församlingar har också personal på plats som man kan prata med. Både i domkyrkan och i Aspö kyrka är det minnesgudstjänst. Det är ett sätt att dela sin sorg med andra. Under minnesgudstjänsterna pekar vi också på hoppet, vi tror att det finns någonting efter döden, säger Marie Rydén Davoust, diakon i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö.
Men hon skulle vilja att döden inte bara kommer på tal en gång om året.
– Det är bara kring allhelgona som vi öppet pratar om döden. Det bidrar till att det blir jobbigt för den som har mist någon för vi andra vet inte hur vi ska bemöta det.
Två gånger om året bjuder församlingen in till sorgegrupper, "Vägen genom sorgen", för den som har mist en närstående. Gruppen leds av Marie Rydén Davoust och en präst och träffas sex gånger i Lilla stugan.
– Det är små grupper för att alla ska få chans att prata. Det är det som är grejen. Även om varje persons sorg är unik så hjälper det att dela upplevelsen med andra som har varit med om samma sak. Vi behöver dela sorgen med någon som lyssnar.
Information om sorgegrupp skickas till den som är närmast anhörig till en person som begravts inom domkyrkoförsamlingen. Dock krävs det inte att man är medlem i Svenska kyrkan eller troende för att vara med i gruppen.
– Sorgegruppen är öppen för den som vill och behöver. Det här är en del av vårt uppdrag i samhället. De flesta församlingar har sorgegrupper. Det finns också möjlighet att få ett enskilt samtal med präst eller diakon. Vi har stor vana av att samtala med människor i olika livssituationer. Vi har ingen kö även om det kan dröja en vecka innan vi får till ett samtal.
Den som vill delta i en sorgegrupp behöver enligt Marie Rydén Davoust ha kommit igenom den första chocken och begravningen ska ha ägt rum.
Hur ska den som mist en anhörig komma igenom den första chockfasen?
– Om man tittar på den absolut första chocken är det som vid vilken krischock som helst. Personen behöver ha någon som håller om den. Efter det är sorgeprocessen ett arbete, det kommer inte av sig självt. De flesta behöver få möjlighet att prata och att prata igen.
Hur ska den som har mist någon orka vara ledsen hela tiden? Kan personen ta pauser i sorgen?
– Ja, man behöver ta pauser för man orkar inte vara akut ledsen hela tiden. Man kan beskriva sorgen som randig och det är tydligast hos barn. Ett barn går snabbt från att vara jätteledsen för att morfar har dött till att "kan vi inte leka". Randigheten gäller också för vuxna. Att livet fortsätter utanför kan kännas som en chock men det kan vara bra att försöka fortsätta göra det man tycker om att göra. Den som har dött vill ju inte att den anhöriga ska sluta leva. Sedan kan det vara så att man inte orkar gå ut för att man inte orkar träffa andra människor.
Marie Rydén Davoust säger också att även om kyrkans präster och diakoner kan hjälpa till med samtal finns det tillfällen då hjälpen behöver komma från primärvården.
– Om det till exempel finns en depression i botten så behöver man vända sig till primärvården.