Ett enträget pipande ljuder från köket och signalerar att en maskin är klar med något. Sofia Enocsson Rito bekymrar sig inte utan tar en klunk ur vattenflaskan. Ytterligare två arbetar på hennes matcafé den här mellandagen. Det är ingen stress. Kaféet är i övrigt helt tomt på gäster.
— Det kommer att bli en lugn dag tror jag, säger Sofia Enocsson Rito.
Hon är Strängnäsbo sedan några år tillbaka då hon lämnade huvudstaden där hon har vuxit upp. Familjen flyttade till Bromma för att Sofia skulle kunna gå på Walldorfskolan Kristofferskolan.
— Den var fantastiskt och jag kan inte tänka mig en bättre skola. Vi fick prova massor av hantverk och konst som måleri, keramik, vävning, skulptur, metallslöjd och bokbindning. Vi lärde känna många olika material vilket var väldigt roligt.
Hon berättar om sammanhållningen i klassen som var så bra att hon fortfarande träffar många av dem regelbundet.
Hon blev kvar i Kristofferskolan även under gymnasietiden. Det var då hon fick upp intresset för att jobba i kök.
— På skolan hade vi möjlighet att fixa lärarfikat till kollegiet. Det var mackor och fika. Men när jag och mina kompisar började så tyckte vi att det var synd att de bara skulle få mackor. Vi började göra lättare grejer som soppa. Det gillade lärarna och där någonstans ifrån kommer intresset för att laga mat.
Sofia Enocsson Rito berättar att hon började kolla i kokböcker och på matlagningsprogram på tv. Det sistnämnda är något hon nu senare i livet har tröttnat på helt och hållet.
— Gud vad det är uttjatat, alla kanaler ska ju ha sådana, säger hon avmätt.
Efter gymnasiet fortsatte hon på matspåret. Bredvid studierna i kläd- och mönsterkonstruktion på folkuniversitetet, jobbade hon på konditoriet Vetekatten i Stockholm.
När studierna var klara hade hon fått smak för restaurangbranschen. Snart började hon på ett hembageri där hon var med i produktionen. Efter några år var hon tillbaka på Vetekatten. Hon fick mer ansvar och nya arbetsuppgifter i köket. Efter ytterligare en tid startade personal från Vetekatten ett café i Farsta, och Sofia hängde på
— Det var en ny grej att få vara med från början.
Hon sög åt sig kunskaperna som en tvättsvamp i ett skyfall. Det var dags att knäppa upp säkerhetsbältet.
— Efter tiden i Farsta så flyttade jag till Strängnäs och startade Sofia i parken. Jag fick en bra möjlighet och man måste våga för att vinna. Att ha något eget har varit en dröm, om jag inte vågat hade jag ångrat mig.
Stockholm längtar hon inte tillbaka till.
— Det är för opersonligt. Strängnäs är jättefint även om alla städer är tråkiga på vintern.
Vad gillar Strängnäsborna att äta?
— Vet man inte vad något är så kör man på säkra kort, chokladboll, biskvi, morotskaka, dammsugare eller kanelbulle.
När Sofia släcker och låser caféet, börjar hon fokusera på sitt stora intresse. En last som syns på hennes kralliga överarmar.
— Jag tränar tyngdlyftning fem dagar i veckan.
Hon kan inte låta bli att le. Det är hennes stora passion. Hemmaklubben som hon representerar i SM är ASK i Eskilstuna. En klassisk lyftarklubb där hantlar föredras framför plastiga maskiner.
Varför blev det tyngdlyftning?
— Jag har alltid tränat och har en grundstyrka. När jag flyttade hit styrketränade jag redan och kände att jag ville lära mig de olympiska lyften, ryck och stöt. Det är ryck och stöt som är tyngdlyftning. Bänkpress, benböj och marklyft är styrkelyft, reder hon ut.
Hon lyfter fram gemenskapen med lagkompisarna som viktig. Den gör att hon blir irriterad om hon inte får träna.
— Det är ett väldigt bra gäng, jag tröttnar aldrig på träningen. Vi hejar fram varandra och man gläds med varandras framgångar. Mitt mål är att ta medalj på SM.
Vad säger sambon om att du tränar fem gånger i veckan?
— Jag försöker att inte lyssna på det, säger hon och ler.
— Det är klart att han kan tycka att det är tråkigt att jag tränar så mycket.