"Det som händer i Östeuropa är en attack mot mänskligheten", anser ukrainaren, tillika Strängnäsbon, Oleksii Makarov.
Oleksii Makarov lämnade Ukraina för att söka en stabilare tillvaro i Västeuropa – kort sagt skapa sig ett nytt liv. Det har han gjort i Strängnäs.
– Jag bodde i Luhanskområdet där en stor del av befolkningen är rysktalande och där det första steget mot krig togs 2014. Jag såg ingen framtid där. Min mamma och syster hade redan lämnat. När det blev oroligt sov jag i en källare och var utan vatten och el i flera dygn.
28-åringen – som förr var gruvarbetare – trivs med jobbet på Strängnäsföretaget Bogab. Han har nyligen fått hit sin fästmö från hemlandet och även systern finns i Strängnäs.
– Sedan jag kom till Sverige har jag inte varit hem en enda gång. Jag ser ingen framtid där.
Men brodern Denis finns i Luhansk län, i landets hårt ansatta östra delar.
– Honom ringer jag varje dag, jag vill veta hur han har det. Denis är jätterädd över att han ska tvingas genomgå tester för att sedan skickas till militärtjänst, och då på Rysslands sida. Han kan stoppas när han sitter i bilen.
– Jag brukar skicka pengar, men som läget är nu når de inte fram.
Oleksii Makarov är märkbart skärrad när vi talas vid och ibland höjs tonläget.
– Min pappa hade rysk bakgrund och min mamma ukrainsk. Så jag har rötter och vänner i båda lägren. Mormor och kusiner bor i Ukraina, där situationen nu är mycket svår.
Hur är dina känslor för Ryssland?
– Ryssar är bra människor, de är väldigt lika oss. Vi delar kultur. Men de vågar inte säga något, det är precis som i Nordkorea. Deras ledare Vladimir Putin drivs av sjuka konspirationsteorier. Jag vill att ingen ska vara neutral eller tolerant mot diktaturen, i dag dör människor för att de vill ha normala demokratiska institutioner, yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter.
– Nyss ringde jag till min bästa vän som är officer, vi gjorde militärtjänst ihop och det var en fin tid. Han svarade: "Kan inte prata nu, det blir bara värre." Jag tror också att Ryssland kommer att trappa upp. Jag hoppas att hela världen ska vara emot Ryssland nu och vill tacka alla som gör något för mitt land.
Kievbor försökte på torsdagen att ta sig ut ur den ukrainska huvudstaden.
På Finningevägen sitter Tetyana Barabanova, 59, och följer spänt nyhetsutvecklingen i hemlandet.
– Det är tur att internet fortfarande fungerar. Men jag får reda på mer här än vad familjen i Kiev vet. Jag känner stor oro för släkten och Ukraina över huvud taget. Jag hjälper till så gott jag kan.
– Jag ser rapporter om flygplan, bomber och kolonner på frammarsch.
Sitt senaste besök i Ukraina gjorde Tetyana Barabanova innan pandemin. Hon skulle vilja resa dit igen men just nu är hälsan ett problem.
– I morse ringde jag och väckte min mamma, jag bad henne bunkra vatten. Mina föräldrar bor i en lägenhet.
Sonen som är svensk medborgare flyttade tillbaka till moderlandet när hans biologiska pappa dog.
– Nu är han gift, har en pojke på åtta år och hans hustru är gravid i sjunde månaden. Familjen kommer nog att lämna Kiev nu. Jag skulle tro att de reser till västra Ukraina eller Polen.
– Ukraina har redan genomlidit och överlevt ett krig, det andra världskriget. Mina föräldrar minns det.
Ukraina blev fritt från Sovjet för 30 år sedan.
– Jag klarade övergången ganska bra, för mig var den positiv. Men det finns säkert andra som drömmer om Sovjettiden, säger Tetyana Barabanova.
Tidningen pratar även med Lena som är född i Sovjetunionen.
Strängnäsbon har släkt både i Ukraina och Ryssland och vill därför hålla en låg profil.
– Jag håller kontakt med en moster och kusiner som bor på landsbygden utanför Kiev. De ligger mest och trycker i en källare i mosters hus på grund av rädsla för bomber. Ändå finns det bara civilbefolkning på den orten nu.
– Vanliga människor vill inte ha något krig, det gäller både ryssar och ukrainare.