Precis som vanligt hade Ulla Nelén, som då hette Aronsson i efternamn, gått och lagt sig tidigt den där kvällen för 70 år sedan. Familjen bodde i en modern villa på Skyttevägen, utrustad med både skyddsrum och brandlarm. Pappa David Aronsson var brandchef i Strängnäs, familjen hade noga tränat på vad de skulle göra "om ryssen kom". Hotet hade aldrig blivit verklighet tidigare, men den här kvällen blev det allvar.
— Polisen ringde för att berätta för pappa vad som hade hänt. Han tog på sig uniformen och stövlarna, hämtade cykeln och åkte nerför Dalsängsgatan. Han bara försvann och vi visste inte riktigt vad som hade hänt, berättar Ulla Nelén som nyss hade fyllt 13 år när bomberna föll över Strängnäs.
Ulla Nelén upplevde att det pratades väldigt lite om bombningarna, varken hemma eller i flickskolan var det något som de vuxna pratade med barnen om.
— Jag trodde att alla skulle prata om det i skolan dagen därpå. Men det var bara tyst och konstigt. Flickskolan var väldigt sträng, säger hon.
I efterhand har hon funderat på om tystnaden var något slags missriktad hänsyn till barnen. Men i dag tror Ulla Nelén att den handlade om rädslan för spioner. Mottot "en svensk tiger", som statens informationsstyrelses vaksamhetskampanj basunerade ut under kriget, hade blivit verkligheten.
— Alla teg. Man skulle hålla käft, helt enkelt.
Karl-Gunnar Färnefors, som även han var 13 år 1944, hade varit vid Vasavallen och åkt skridskor på kvällen. Han och kamraterna hade hört ett flygplan surra över idrottsplatsen. När Karl-Gunnar Färnefors tog sparken hem, i närheten av Vasaskolan, hörde han hur ett plan närmade sig honom från Stallarholmshållet.
— Det var så hög volym på planet att jag uppfattade att det var på väg att störta, att det var på väg rakt mot mig. Jag hukade mig men det flög förbi. Efter en stund kom smällen. Jag var så rädd. Jag sprang hemåt, och där stod mamma och väntade på mig på altanen. Det där sitter kvar i mig än i dag, säger Karl-Gunnar Färnefors.
Strängnäskännaren Inge "Fritte" Bergqvist var bara åtta år gammal när bomberna föll över Strängnäs. Han minns inte själva bomberna, men väl stämningen.
— Jag kommer ihåg att det var uppståndelse. Mina föräldrar var uppe, och jag minns att jag vaknade.
Då, för 70 år sedan, bodde Inge Bergqvist och hans familj på Visholmen i en fastighet som inrymde ett militärförråd på nedersta våningen.
— Det påstås att förrådets vakt skulle ha skjutit efter planet med sitt vapen men jag vet inte om det är sant, säger han.
Den rädsla som fanns för "ryssen" före anfallet övergick i ren skräck efter den 22 februari, berättar Ulla Nelén. Den närmaste tiden var hon rädd hela tiden, och tänkte på vad som kunde hända om det blev nya bombningar.
— Jag hörde flygplan andra kvällar när jag hade gått och lagt mig. Men det var falsklarm. Det var engelska plan som hade tillåtelse att flyga över Strängnäs, säger hon.