Strängnäsborna Anita och Stig Svallhammar har dåliga erfarenheter efter att ha hyrt ut sitt fritidshus och tycker att konsekvenserna av besittningsrätten fullständigt absurda.
Efter att tidigare bott permanent i Västervik bestämde sig Strängnäsborna Anita och Stig Svallhammar att 2011 köpa ett sommarhus i Smålandskommunen.
– Det var på ett lagom avstånd från Strängnäs och vi hade flera vänner och bekanta i trakten. Efter några år kom dock tankarna på att göra sig av med huset. Det är trots allt en del att hålla efter och med uppvärmning året om kommer fasta kostnader som tickar på, säger Stig Svallhammar.
Med det i åtanke väcktes idén att hyra ut huset tills de fattat ett definitivt beslut om att sälja eller inte.
– Vi satte ut en annons på en webbplats och även om det inte var någon rusning hörde en kvinna av sig och var intresserad.
Innan dess hade paret Svallhammar läst på om vad som gäller för uthyrning av fritidshus och tagit fram gängse kontraktsmallar.
– Kvinnan som ville hyra berättade att hon hade haft det tufft tidigare och vi kände viss sympati med henne. Vi sa ja trots att hon hade ganska så få referenser, säger Anita Svallhammar.
De kontaktade sitt försäkringsbolag, som krävde att hyresgästen också skulle teckna en egen hemförsäkring. Kontrakt skrevs, två månadshyror betalades i förväg och kvinnan flyttade i in början av 2015.
– Vi var tydliga med vad som gällde och avtalade om att tomten skulle hållas efter och att hus och interiör skulle behandlas aktsamt. I samband med att kvinnan skulle flytta in meddelade hon att en manlig bekant också skulle bo där. Vi sa att fler än så ville vi inte ha i huset, säger Stig Svallhammar.
"En vinterbonad villafastighet på 86 kvm och med två tusen kvadratmeter tomt ” ... med avskildhet och naturen inpå knuten”, som det stod i prospektet när vi köpte fastigheten. Men idyllen blev en mardröm, säger Anita Svallhammar.
Det tog inte många veckor innan de första signalerna kom om att allt inte stod helt rätt till.
– De första månadernas hyror kom punktligt, men bekanta i byn hörde av sig och berättade att flera bilar och en husvagn stod parkerad på gräsmattan. Fler människor bodde tydligen i vårt hus – som mest var det tre personer och åtta hundar. Folk i byn började känna sig oroliga. Hyresinbetalningarna började slira och de vägrade bland annat att släppa in hantverkare som vi anlitat.
Stig Svallhammar berättar att de upprepade gånger ringde till hyresgästen med olika frågor och fick då konsekvent olika bortförklaringar till svar, bland annat om varför tomten vansköttes.
– Framåt sommaren kände vi att det här med att hyra ut inte var något för oss. Vi beslutade att sälja huset och tog kontakt med en mäklare som också hjälpte till att delge en skriftlig uppsägning av hyresavtalet.
Utflyttning skulle ske sista september och till dagen därpå hade de kommit överens med kvinnan att träffas för att få tillbaka nycklarna och stämma av att städningen var okej. Så blev det inte.
– På morgonen, dagen vi skulle ses, fick vi ett sms där det stod: "Jag flyttar inte. Ni får gå till Kronofogden". Jag blir illa till mods fortfarande bara jag tänker på det. Jag har aldrig känt mig så maktlös, säger Anita Svallhammar.
Heltäckningsmattan i gästrummet fick också bytas ut efter hyresgästens vanvård.
Eftersom fastigheten nu var ockuperad vände sig paret Svallhammar direkt till polisen, som inte kunde hjälpa till med avhysning utan hänvisade till domstol.
– Jag minns att polisen sa: "Akta er för att beträda tomten, då kan det bli tal hemfridsbrott". Därefter tog vi kontakt med Kronofogden som sa att det kunde ta flera veckor innan de kunde agera.
I början av oktober tog Paret Svallhammar kontakt med en elektriker i byn som kopplade ur elen till huset och det tog skruv.
– Vi fick ett nytt sms från ”ockupanten” där hon skrev: "Så här kan ni inte göra". Efter tio dagar gav hon och hennes sällskap upp och lämnade huset. Vi såg till att omgående byta lås så att de inte skulle kunna ta sig in igen, säger Stig Svallhammar.
–Vi fick anlita ett saneringsbolag, sätta in ozonfläktar, byta golv och slänga alla textilmöbler. Vitvarorna var förstörda och kostnaden för sanering och uteblivna hyror uppgick till 80 000 kronor.
En bild från vardagsrummet i paret Svallhammars fritidshus där husockupantens hundar urinerat på parketten. Golvet fick bytas.
– Vårt försäkringsbolag meddelade att de inte kunde hjälpa till och sa i princip: "ni får skylla er själva, eftersom ni lämnat ut nyckel till huset". Kvinnans försäkringsbolag vägrade att stå för något, då hon själv inte anmält skada. Det är bara för ynkligt.
Stig Svallhammar anser att det egna försäkringsbolagets resonemang faller på sin egen orimlighet och frågar sig hur de kunde ha agerat på ett annat sätt.
– Att som vårt försäkringsbolag ”skuldbelägga” oss för att frivilligt ha lämnat ut nyckel till huset är ganska absurt med tanke på att huset skulle hyras ut – vi hade ju tidigare kontaktat vårt bolag i detta ärende. Hur hyr man ut ett hus utan att lämna över nycklarna, frågar han sig retoriskt.
Först när paret Svallhammar åberopade direktkrav mot motpartens försäkringsbolag återkom de med nya argument. De hävdade bland annat att hyresgästens försäkring inte täckte kostnaden för en del av de skador och bristande skötsel som påvisats.
– Det var endast vid rubriken” grov vanvård” som skadeståndskrav kunde riktas mot försäkringsbolaget och dess klient, fick vi till svar. Det var det tydligen inte fråga om här. Vi upplevde det som att motpartens försäkringsbolag hjälpte sin klient att ”gå under radarn” och att slippa stå för sina gärningar, säger Stig Svallhammar.
I det rättsliga efterspelet fastställdes genom en tredskodom att kvinnan skulle betala paret Svallhammar 80 000 kronor. Pengar som de inte sett röken av. Med ränta är skulden i dag över 100 000 kronor, då "husockupanten" saknar indrivningsbar egendom och lever på existensminimum.
Borde ni ha agerat annorlunda tidigare?
– Ja, vi skulle aldrig ha hyrt ut. Vi skulle ha tagit fler referenser och gjort en kreditprövning. Det finns tyvärr alltför många människor som är bra på att dupera andra och det var den här kvinnan. Alla kontrakt faller som ett korthus om en part är ohederlig.
Ger lagstiftningen för svagt skydd till den som hyr ut ett boende?
– Ja, i den mening att incitamenten att göra rätt för sig är för få. Dessutom är konsekvenserna av besittningsrätten fullständigt absurda. Rättssystemet uppmuntrar inte till laglydighet. Visst, det går att koppla in advokater, men det är kostsamt och utgången oviss. Det värsta i vårt fall är inte pengarna – de kan vi känna oss blåsta på – det värsta är det svikna förtroendet.