I en liten lokal i Storängens industriområde sitter fem unga killar och pillar på sina instrument. På väggarna hänger affischer och gamla LP-skivor av bland andra Whitney Houston och Kurt Cobain. På golvet ligger ihoptrasslade sladdar och effektpedaler i olika färger. Det är Strängnäsbandet Kilimanjaro som samlats i sin replokal. Här ses de två gånger i veckan och repar. Bandet har funnits i ett och ett halvt år, men alla medlemmarna har känt varandra länge och spelat ihop i olika konstellationer tidigare. En del av dem har umgåtts ända sedan dagis.
— Vi är så tajta vänner att vi vet exakt var vi har varandra. Det är kul att åka hit och repa. Inte bara för att spela musik utan även för att dricka läsk och snacka, säger Oskar Karlsson, som spelar trummor.
De beskriver sin musik som progressiv grunge och hämtar inspiration från allt ifrån klassisk musik till synth. De lägger ner mycket tid på sina texter och skriver alltid på svenska.
— Det är enklare att förmedla vårt budskap på svenska. Låtarna handlar ofta om ganska tunga ämnen och vi vill att folk ska förstå vad vi vill att de ska känna, säger Christoffer Delfs Lord, bandets sångare.
De flesta av texterna skrivs av Leo Bodén, som också spelar gitarr. Helt klara blir låtarna först i replokalen, när hela bandet ses.
— Ofta kommer vi på saker tillsammans när vi sitter med våra instrument. Vi skriver om saker vi kommer att tänka på, det som ockuperar oss, säger han.
I våras vann bandet distriktsfinalen i musiktävlingen Livekarusellen. Priset var att spela in en skiva i en studio. Eller en demoskiva, som de själva väljer att kalla den, eftersom kvaliteten inte riktigt lever upp till deras krav. Skivan kommer att heta "När verkligheten inte räckte till" och beräknas bli klar i januari.
Att det gått så bra för Kilimanjaro tror bandmedlemmarna själva beror på att deras musik skiljer sig från mycket annan musik i Strängnäs.
— Många andra spelar metal och hårdrock. Folk tycker att det är kul med lite annorlunda musik. Vi har skapat ett eget ljud som är lite mer stimulerande att lyssna på. Och vi är inte rädda för effekter, säger Leo Bodén.
Just ljudeffekterna är enligt Gustaf Danielsson något som publiken ibland har kritiserat dem för.
— Folk hänger ibland upp sig på våra effekter. Vi har också fått kritik för att vi inte ser tillräckligt glada ut när vi spelar. Men sjunger man en låt om något sorgligt så kan man inte se glad ut.
Alla medlemmarna i bandet går nu i gymnasiet. Skolan tar mycket tid och de hinner inte repa så mycket som de skulle önska.
— Tiden är en bristande faktor. Man jobbar mot klockan hela tiden. Skolan tar jättemycket tid och vårt största problem är alltid att få någon som skjutsar oss, säger Christoffer Delfs Lord.
En del av bandets medlemmar tar studenten till våren. Vad som kommer att hända efter det vill de helst inte tänka på. Men drömmen finns där om fler och större konserter och att nå ut till en bredare publik.
— Vi kommer att ge järnet det här halvåret och sedan får vi se vad som händer, säger Gustaf Danielsson.