Det har varit ett par jobbiga år för Vide Wretström. Hela livet har han känt sig lite malplacerad, och på senare tid har känslan vuxit sig starkare. Han tilldelades könet flicka vid födseln och omvärlden har hela tiden betraktat honom som en sådan. Han förväntades leka och klä sig som en flicka.
– Jag ville hellre leka med pinnar och slåss med svärd med mina kompisar, än att leka med dockor, säger Vide Wretström.
När han började i förskoleklass bad han sin mamma att sluta köpa kvinnligt kodade kläder, som rosa och blommiga plagg. Men det dröjde ytterligare några år innan han insåg att han inte alls ville vara Vilda längre.
– När jag blev äldre och började surfa på internet fick jag reda på att det finns något som heter transpersoner, säger Vide Wretström.
Informationen väckte nya tankar som sedan har legat och grott i hans huvud i ett par år. I hemmet har han kunnat vara öppen med sina tankar och funderingar. Mamma Mari Wretström och lillasyster Varja har försökt att stötta honom så gott de har kunnat. När Vide Wretström ville att de skulle börja använda pronomenet "han" som ett försök, gjorde de sitt bästa för att vänja sig av med att säga "hon".
Samtidigt blev det svårare och svårare för honom att få motivation att gå till skolan. Det blev svårt att koncentrera sig och lektionerna gjorde honom trött. När klassen delas i en tjejgrupp och en killgrupp i olika sammanhang, till exempel för att byta om inför idrottslektionen, har det känts extra jobbigt. Hans förstående mentor gav honom chansen att byta om i ett eget rum, men många gånger valde Vide Wretström ändå att stanna hemma.
I november bjöd rektorn och mentorn in till ett möte för att hitta ett schema som gav Vide Wretström möjlighet att vila mellan lektionerna. Mötet gick bra, men när det var dags att gå fick han plötsligt en impuls.
– De frågade om det var något mer och jag bestämde mig för att köra. Då berättade jag att jag inte längre vill kallas Vilda. Det kändes både bra och lite jobbigt, för jag visste inte riktigt hur klassen skulle reagera. Jag var inte med när läraren berättade utan kom lite senare, men det gick bra. Jag fick några frågor men inga negativa reaktioner, bara nyfikna.
De närmaste vännerna visste redan om vad som var i görningen, men nu har även de andra börjat säga "hej Vide" i stället för "hej Vilda", även om någon fortfarande slinter med tungan ibland.
– En del har svårt att lära om. Det gör inget om någon säger fel så länge det inte är för att vara elak, säger Vide Wretström.
Nästa stora steg var att komma ut för släkten. Här var det till stor hjälp att ha en engagerad och stöttande mamma.
– Efter mötet i skolan satt jag en hel helg och ringde runt till alla. Det var en rätt jobbig grej att göra, för jag visste inte hur de skulle reagera. Men jag lämnade inte mycket utrymme för protester utan sa "så här är det", berättar Mari Wretström.
Det gick bättre än hon hade väntat.
– Jag tänkte att det nog skulle bli svårast att förklara för de äldre släktingarna för att de inte skulle veta vad en transperson var, men jag hade fel. De hade kanske inte jättebra koll, men de tittar mycket på tv och kommit i kontakt med det där, säger hon.
Vide Wretström förstår att han fortfarande kommer behöva förklara för folk att han inte är en tjej. Han kommer att stöta på avlägset bekanta som undrar vad som hänt, och främlingar som hör honom tala med sin ljusa röst.
– Jag passerar ofta som kille tills jag öppnar munnen, då hör de att jag inte har en mörk röst. Det är det som känns jobbigast för mig, säger han.
På internet har han läst att det går att få mörkare röst genom att regelbundet stretcha på nacken så att stämbanden blir längre. Det går också att anlita en logoped för att träna på att tala annorlunda.
– Ofta rör inte killar lika mycket på läpparna när de talar som tjejer gör, till exempel, berättar Vide Wretström.
Ett vanligt missförstånd är att en person som definierar sig som transperson har gjort eller ska operera sin kropp, så kallad könskorrigering eller könsbekräftande vård. Det behöver inte alls vara så. En del väljer att ha kvar kroppen de föddes med hela livet, andra väljer att ändra den delvis eller helt.
– Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra än. Det är en lång process med väntetider, remisser och utredningar, säger Vide Wretström.
Transitionen, som omvandlingen kallas, sker i flera steg. Den börjar med psykiatriska utredningar. Den fysiska förändringen inleds oftast med hormonbehandling. Då används salvor, sprutor eller tabletter med hormoner som ändrar kroppen. Målet med behandlingarna för en person som vill se mer traditionellt manlig ut kan till exempel vara att flytta kroppsfettet, utveckla muskler eller öka kroppsbehåringen.
– Det vill jag absolut testa. Jag funderar också på att ta bort brösten längre fram, säger Vide Wretström men tillägger att han tycker att det är obehagligt med nålar och sprutor och att det sistnämnda därför inte känns så lockande just nu.
Oavsett hur han väljer att göra känner han att han har bra stöd i form av sin familj, sina närmaste vänner och sin mentor i skolan. Dessutom vill han hylla ungdomsmottagningen i Strängnäs, som skapade en stödgrupp med andra unga transpersoner från trakten. Dit går Vide Wretström med jämna mellanrum, och han tycker att det är skönt att veta att det finns fler som sitter i samma sits som han.
– Om man går runt på stan vet man inte alltid hur människorna man möter känner. Det syns inte alltid utanpå att en person inte trivs med sin könstillhörighet, säger han.
Men en sak är han och hans mamma Mari Wretström överens om.
– Vi tror att det här är vanligare än man tror. Vi måste våga prata om det här, därför är det bra att den här intervjun görs, säger hon.