"Fascisterna är ute ur kloakerna"

Flaggor med eldsflammor i den italienska trikoloren vajar i skymningsljuset.

Folkmassans “Giorgia, Giorgia, Giorgia” studsar mellan stenväggarna. Giorgia Meloni är i Turin, på en scen ett stenkast från det palats varifrån Mussolinis fotsoldater styrde regionen fram till fascismens fall.

– Tack till alla italienare som har kommit hit för att lyssna med öronen, i stället för att tro på alla lögner som sägs oss i valkampanjen, säger hon.

Det är det fjortonde stoppet på Italiens bröder-ledarens kampanjresa genom Italien. Men när hon två dagar senare ska äntra scenen i Bologna, huvudstad i regionen Emilia-Romagna, meddelar partiet plötsligt att framträdandet ställs in. Meloni måste hem till Rom och delta i möten om energikrisen, heter det.

– Klart att hon inte ville komma hit. Bologna är inte som andra städer, säger 26-åriga studenten Dalila Pluchino till TT:s utsända.

Bastion för kommunister

I italiensk folkmun kallas universitetsstaden Bologna för “la rossa” – “den röda” – ursprungligen på grund av den gamla stadskärnans murade terrakottatoner. Men efter andra världskriget och Mussolinis fall kom smeknamnet att förknippas mer med den politiska ideologi som traditionellt har stötts av majoriteten av befolkningen. Ända fram till 1999 var staden känd som en bastion för det italienska kommunistpartiet.

– De vi lyckades mota ner i rännstenen 1968 har tagit sig upp igen. Med sina svarta skjortor, sitt hat och sin rasism. Fascisterna är ute ur kloakerna, säger 75-årige Valerio Dondini.

Tummade tidskrifter, böcker och bleknade vykort trängs på hans marknadsstånd på torget VIII Agosto. När han föddes hade det bara gått några få år sedan Benito Mussolini hängdes i anklarna från en bensinstation på Piazza Loreto i Milano till allmän beskådan. Familjen Dondini var fattig, men den politiska övertygelsen stark.

– Jag sprang runt under bänkarna här på torget medan mamma sålde strumpor importerade från Amerika. Det var inte lätt, men det var äntligen slut på fascismen. Nu är det dit vi vänder tillbaka.

"Är en hycklare"

– Giorgia Meloni låtsas vara sansad för att vinna röster, men när hon väl har vunnit … Hon är en hycklare. Vi kommer inte ens vara en demokrati längre, säger han.

I valet den 25 september spås Italiens bröder, tillsammans med högerextrema Lega och Silvio Berlusconis Forza Italia, vinna tillräckligt mycket röster för att kunna bilda en majoritetsregering med Giorgia Meloni i spetsen. Men 45-åringen från Rom rör upp känslor.

Meloni, som beskrivs som en stor Trump-beundrare, förespråkar “naturliga” kärnfamiljer, “Italien först” och ett totalstopp för flyktingbåtarna från Nordafrika. Att partirötterna, via några ombildningar, dessutom sträcker sig tillbaka till Mussolinis fasciststyre är ett rött skynke för många italienare. Men uppenbarligen inte för alla – i de senaste opinionsmätningarna har Italiens bröder varit största parti med strax över 20 procent.

Att en röst på Meloni i förlängningen även är en röst på mutskandalernas och bunga bunga-festernas Berlusconi tycks heller inte avskräcka alla.

– Hela min släkt i Apulien tyckte att Berlusconi gjorde ett bra jobb. Till och med min egen pappa har … vissa ideer, kan vi kalla det, säger Elisa Demarco.

Fattigdom grogrund

Hon tar en klunk öl ur ett plastglas under lönnarna i parken Montagnola. Bolognakvällen är varm och kvav, nästan 30 grader klockan åtta på kvällen trots att det är mitten på september. I Apulien – som utgör klacken på den italienska skon – är Italiens bröder ännu mer populära än i många norditalienska städer. Utbredd fattigdom och arbetslöshet har agerat grogrund åt främlingsfientlighet och en nostalgisk vurm för Mussolinitiden.

– Vi italienare är världsbäst på att glömma snabbt. “Då hade åtminstone alla jobb och bostäder”, kan mina äldre släktingar säga om fascismen. De är galna, säger Demarco.

– Enligt mig är alla politiker i Italien korrupta tjuvar. Det är inte det som är problemet med Meloni; det är hennes besatthet av “kärnfamiljen”, allt prat om "Italien åt italienarna", homofobin. Jag hatar henne.

Under valrörelsen har Giorgia Meloni upprepade gånger sagt att hon inte har “något emot” homosexuella. Däremot anser hon inte att samkönade par ska få gifta sig kyrkligt eller få adoptera. I ett tal i Spanien i juni, där Meloni kampanjade för kollegorna i radikala spanska högerpartiet Vox, deklarerade hon högljutt “nej till hbtq-lobbyn” och “nej till genusideologi”.

Pekar finger

Några kvarter utanför Bolognas medeltida stadsportar står Alessandro Babieri och delar ut pamfletter med gröna, röda och vita eldsflammor. En ung kille som passerar tackar artigt nej till det utsträckta bladet. Några meter bort stannar han upp, vänder sig om och tar en bild med långfingret utsträckt framför mobilkamerans lins.

– De flesta är trevliga ändå, kommenterar Alessandro Babieri torrt.

Han är gay och drömmer om en familj. Utåt sett kan det vara svårt att förstå Alessandro Babieris partisympatier.

– Även jag är emot familjer med två pappor eller två mammor. Jag och min partner kan drömma om ett barn, men i Italien är vi absolut inte redo för det. Det vore en egoistisk handling gentemot barnet, säger han.

För Babieri är Giorgia Meloni ett självklart val till premiärministerposten. Fascismen har partiet lämnat bakom sig för åratal sedan, säger han – nu måste Italien se framåt i stället för bakåt.

– Det är det enda partiet som har ett konkret partiprogram för att rädda Italiens ekonomi, som har konkreta planer för att få folk i jobb. Partiet attackeras med lögner från alla håll och kanter – helt enkelt för att de inte vill att en kvinna styr Italien.

Kan bli första kvinna

En seger för högerblocket skulle innebära att historia skrivs – aldrig tidigare har en kvinna suttit vid makten i Palazzo Chigi. Men en seger för Giorgia Meloni är ingen seger för Italiens kvinnor, säger Dalila Pluchino. Meloni har visserligen sagt att hon inte planerar att strama åt aborträtten, men många har sina tvivel. I grannregionen Marche, där Italiens bröder har styrt sedan 2020, sägs det ha blivit allt svårare att få göra abort och dagen efter-piller säljs inte längre på apoteken.

– Att just hon kan bli vår första kvinnliga ledare … Det är nästan komiskt. Det är möjligtvis en seger för den traditionella, konservativa familjen, men definitivt inte för unga kvinnor.

Italien har i åratal plågats av lågt valdeltagande. Dalila Pluchino, ursprungligen från Ragusa på Sicilien, har aldrig röstat.

– Det är många som tycker att deras röst inte spelar någon roll. “Oavsett vad jag röstar så vinner Meloni”, säger de. Och jag som faktiskt vill rösta kan inte göra det.

Inte råd att rösta

Italiens valsystem är gammalmodigt – gemene man får inte poströsta, och att betala hundratals euro för att åka hem och rösta är inte ekonomiskt genomförbart för många italienare.

– Om jag kunde skulle jag taktikrösta för att hålla högerblocket borta från makten. Men oavsett hur mycket jag vill, kan jag inte skippa lektionerna i flera dagar och betala 300 euro för att åka hem till Sicilien.

– Tänk dig – jag är 26 år och har aldrig röstat. Så är det i Italien.