Han bakar åt barnen i migrantlägret

Abdallah är en av nästan 3 000 personer som tog sig till Litauen genom Belarus i juli. Nu har hela familjen fått avslag på sin asylansökan.

– Min fru och mina barn gråter varje dag, säger han till TT.

Abdallah ber om ursäkt för sin bristfälliga engelska. Vi pratar på telefon eftersom det, när TT befann sig i Litauen, inte var tillåtet att besöka asylförläggningarna i landet på grund av undantagstillståndet.

Han är 34 år, kurd och hade två bagerier i staden Zakho i norra Irak. Nu bakar han kakor varje fredag på förläggningen där han bor tillsammans med ett hundratal personer, mestadels från Irak, men även Syrien och Afghanistan.

– Jag vill göra något för barnen så de blir glada. Det är ingen skola på helgen så jag försöker underhålla dem, säger han.

Flyktingboendet i Vilnius är bra. Mycket bättre än den första provisoriska förläggningen i skogen som saknade värme och faciliteter. Här är varmt, alla har varsin säng och man kan laga mat i köket. Men man får inte lämna förläggningen och Abdallah tycker att det känns som att vara i ett fängelse.

– Vi lider alla av psykisk ohälsa här inne, säger han.

Vän fixade resan

På Abdallahs två bagerier i hemlandet bestod besökarna av en brokig skara. Det var allt från journalister till personer från olika politiska partier. Det ledde till att han fick problem med polisen, säger han. Han togs in på förhör och när en av hans vänner, som är advokat, berättade att han var efterlyst bestämde sig Abdallah för att lämna landet.

Han har satsat mycket för att komma hit. Resan kostade familjen över 30 000 dollar och anordnades av en vän, enligt Abdallah. Han åkte med sin fru och deras två barn, sin syster och kusin till Mosul. Därifrån flög de till Minsk och tog in på hotell. Tre gånger åkte de till gränsen med bil. De första två gångerna blev de stoppade. Tredje gången, i mitten av juli, kom de in på litauisk mark efter en timme till fots i "djungeln" som Abdallah, och många andra migranter, kallar terrängen.

– Vi mötte en polis och han frågade om vi ville söka om asyl.

"Europeisk flagg"

I Irak finns det pengar, men ingen frihet säger han. Därför ville han ta sig till Europa.

– Det spelar ingen roll till vilket land, bara det är under europeisk flagg.

I över ett halvår har familjen befunnit sig på förläggningen. Nyligen kom beskedet att de allihop fått avslag på sin asylansökan.

.

Rebaz Rashid flydde till Litauen via Belarus för fem år sedan. Nu driver han en restaurang och jobbar som översättare i asylärenden i Litauen.

– Det finns ingen framtid för dem för de är inte flyktingar, säger han om de migranter som sökte sig till Litauen förra året.

I utkanten av Vilnius sträcker Rebaz Rashid över en påse mat till ett Wolt-bud. Han tar av sig munskyddet och slår sig ned vid ett av borden på sin lilla kebabrestaurang.

I Irak var han lärare i arabiska och litteratur på universitetet i Soleimani. Han var frispråkig om att han inte var religiös och att han drack alkohol. Det uppskattades inte av hans frus familj. Trots att paret till slut skiljde sig hotade familjen honom och han blev skjuten två gånger, säger han.

Han bestämde sig för att fly, blev blåst av en smugglare på 3 000 dollar, hittade en annan och tog sig till slut till Belarus via Ryssland. I fem timmar gick han i skogen mot Litauen tillsammans med en annan asylsökande.

Då, 2016, var vägen till Litauen via Belarus svår och okänd. Under 2021 korsade över 4 200 personer den.

– Jag har vänner i Irak som frågat hur de ska kunna ta sig över och jag säger – kom inte. Stanna hemma.

"Finns ingen framtid för dem"

Vid sidan av restaurangverksamheten arbetar han som översättare på asylförläggningarna för Röda Korset och polisen. Han översätter bland annat intervjuer som lägger grund för migranters asylprövningar.

Rashid är helt klar med vad han tycker. Migranterna borde aldrig ha kommit hit. I princip ingen av de han träffat har asylskäl, säger han.

– Det finns ingen framtid för dem för de är inte flyktingar. De är inte asylsökande. De är illegala migranter som Belarus har utnyttjat, säger han.

Hans bild stämmer överens med de antal asylärenden som hittills hanterats. Endast ett hundratal har hittills beviljats asyl och runt en fjärdedel av de som kom har lämnat landet, enligt migrationsdepartementet. Den litauiska regeringen erbjuder dessutom migranter som återvänder frivilligt en summa på motsvarande drygt 10 000 kronor.

Det finns folk som verkligen har behov av skydd på grund av sin tro, sin politiska övertygelse eller hederskulturen. Men de flesta söker ett bättre liv, säger Rashid. Hans uppfattning är att många ljuger eller ändrar sin historia för att få stanna.

TT: Men de som har flytt på grund av problem som dina?

– Det är det som är problemet. Om man hör 140 personer ljuga är det svårt att veta vem av dem som talar sanning.

"Vill ha frihet"

Sedan i höstas har antalet människor som söker sig till Litauen via Belarus minskat drastiskt. Polen, Lettland och Litauen har förstärkt sin gräns till Belarus och gränsvakter trycker tillbaka de som försöker ta sig in. I november stoppades också flyg för migranter från Irak, Syrien och Jemen som täppte till inflödet.

– Det är väldigt svårt att nå Belarus nu, säger Rashid.

Människorna som tagit sig hit har berättat för honom, i lägren eller via meddelanden, att de betalat allt från ett par tusen till uppemot 90 000 dollar för att ta sig hit med sin familj. Han har också hört om personer som fastnat och sedan tvingats betala belarusiska smugglare för att ta sig tillbaka till Belarus.

Ett allvar lägger sig över hans ansikte.

– Jag blir ledsen av att vara i lägren. För de människorna vill ha frihet. Och hur ska de få det? Jag vet inte, det ligger inte på mig.

.

Eskedar Mastaviciene flydde till fots genom Sahara och kom till Litauen 2007. I stället för att kritisera hur Litauen agerar för att stoppa migranter borde unionen hjälpa landet, anser hon.

– Litauen är inte ett undantag.

Eskedar Mastaviciene, 37 år, är vad många skulle kalla en superkvinna. Sedan hon fick asyl i Litauen har hon avslutat sina universitetsstudier och startat flera företag. Hon är ensamstående trebarnsmamma, aktivist – och kallas ofta Litauens kändaste flykting.

När migrantkrisen bröt ut i somras började hon översatta i lägren och hjälpte till att kommunicera till allmänheten vad de kunde bidra med.

Hon startade sedan en slags "task force" tillsammans med experter inom olika områden som för en dialog med, och konsulterar, regeringen och departementen om hur man kan agera för att lösa krisen.

– Du kan antingen elda på krisen, genom att demonstrera och kritisera regeringen. Eller så kan du hjälpa till. Jag valde att hjälpa till, säger hon.

Gick genom öknen

Utvecklingen längs gränsen och situationen i Polen där människor fortfarande befinner sig i limbo på gränsen till Belarus väcker minnen om hennes egen flykt. 2005 betalade hon en flyktingsmugglare för att ta sig ut ur Etiopien. I Saharas öken smälte bilens däck. De var tvungna att gå till fots i nio dagar.

– Jag vet hur hjälplös man känner sig i en sådan situation. Något jag vet och har insett är att man inte vet vilken risk man sätter sig i förrän man upplever det.

Hon känner med migranterna vid gränsen. Men det är tydligt att långt ifrån alla är i behov av skydd, säger hon, och har förståelse för att Polen, Lettland och Litauen stoppar människor från att komma in.

Vill se enat agerande

Under ett besök i Vilnius kritiserade EU-kommissionär Ylva Johansson att migranter trycktes tillbaka från gränsen och sa att asylrätten måste följas och att så kallade "pushbacks" inte hör hemma i EU.

– Vi befinner oss i en tid där det är väldigt lätt att döma om någon gör rätt eller fel. Jag tycker inte att EU borde peka finger åt Litauen.

– Vi är ett av EU:s medlemsländer, visst, men vad man borde fråga EU är vad de gör för att hjälpa Litauen att bli bättre. Vi saknar tolkar, tält och bostäder, säger hon.

Eskedar Mastaviciene hade velat se ett unisont agerande och skarpare enade sanktioner mot regimer som Belarus som pekats ut av EU för att elda på förra årets kris. Man måste se den stora bilden, som problemet med att gas till väst går via Belarus och hur det påverkar den press man kan sätta på diktaturen, anser Mastaviciene.

– Man kan inte kritisera ett land för att inte öppna sina gränser och på samma gång göra affärer med landet som orsakar problemen.