Det är inte helt vanligt med tjejer som utbildar sig inom viltvård och jakt.
— Helt klart gillar jag smygjakt bäst. Det är som det låter, man smyger, och man måste ha koll på vindriktning, hålla sig i skuggan. Man känner sig faktiskt väldigt cool, säger Vendela Thiger, och kan inte låta bli att skratta.
Hon är också den enda tjejen i sin klass på 23 elever på Forshagaakademin, en fristående gymnasieskola utanför Karlstad. Där går hon nu tredje året efter en från början lite brokig start.
När hon gick i högstadiet fick hon hoppa över en årskurs och gick från sjuan till nian. Kanske gick det för fort, för när hon började på Europaskolans ekonomiska program kände hon att det var hennes sämsta val någonsin.
— Jag började kolla runt på andra utbildningar, tänkte att jag verkligen skulle välja något jag älskade i stället. Så hittade min bonuspappa den här utbildningen i Värmland och så var vi och tittade. Mamma peppade mig och när jag sedan började var det mitt bästa beslut någonsin. Min klass är helt fantastisk, jag har fantastiska lärare och jag trivs sjukt bra, konstaterar Vendela Thiger, på besök hemma på Vansö.
Sedan dess har det hänt en hel del. Att börja på skolan var som att öppna dörren till en ny värld.
— Jag har lärt mig en massa olika jaktmetoder, jakt är mycket mer än att bara sitta och vänta. Sedan har jag lärt mig mycket om viltförvaltning, vilka djur man ska skjuta för att fortplantningen ska ske på bästa sätt.
Hon berättar att rådjur måste vänja sig vid bakteriekulturen i hö, att vildsvin är bra markberedare för skogsmark, men förödande för åkermark och att man absolut inte får skjuta ledarsuggan. Sedan var det alla jaktmetoder som hon inte kände till innan, trots att det var hennes mormor som introducerade henne för jakt när hon bara var sju år.
Som gästföreläsare till skolan i Värmland kom en dag en "professional hunter" från Sydafrika. Vendela tog tillfället i akt och frågade om hon fick komma och praktisera på inhägnade safariområden. Javisst, Vendela var välkommen.
— Mina förväntningar var att jag skulle få guida jaktgäster, men redan andra dagen fick jag frågan om jag kunde söka rätt på och skjuta en skadad antilop. Jag hade läst jättemycket om det, men att komma ihåg allt i stunden var svårare. Man måste få till en bra träff, särskilt som djuret är skadat och redan har lidit. Men jag lyckades, efter två timmar hade jag skjutit mitt första djur på smygjakt.
Hon berättar om händelser, som för oss svenskar, låter otroliga. På områden stora som 2 000 hektar gällde det att selektera djur, hanar från honor, eller skadade djur. En metod kallas "game capture". Den går ut på att en helikopter separerar en grupp djur. På marken finns en stab som sedan fångar in djuren i en v-formad pressning – och sluter till. Sedan förs djuren upp på lastbilar.
— Jag var med och fångade oryxantiloper. De är extremt starka och tvekar inte att gå till attack. Vid ett tillfälle gjorde en av dem ett utfall och snuddade mig med hornen innan jag hann kasta mig bakom ett träd. Jag fick en enorm lårkaka.
Syftet med att separera djuren är att få till stånd livsdugliga stammar. De djuren som selekteras ut säljs vidare till andra inhägnader. Andra djur som fångades in på samma sätt var giraffer. Det uppdraget kräver även att djuret beskjuts med sömnmedel. Sedan måste det långhalsade djuret fällas och få motmedel mot sömnmedlet. Och det är viktigt att det kommer på fötter igen eftersom blodet inte når huvudet när en giraff ligger.
— De är följsamma. När de kommit upp på lastbilen kan man gosa med dem. Och deras ungar är de gulligaste på jorden, säger Vendela.
Under tvåmånadersvistelsen var hon också och besökte en farm som föder upp lejonungar. Hon visar bilder. På en av dem sticker hon in handen genom ett stängsel och klappar en lejonhane.
— Man får inte visa att man är rädd. De gillade det och slogs om uppmärksamhet, förklarar Vansötjejen.
Inte oväntat vet hon vad hon vill jobba med i framtiden. Redan till våren bär det av till de afrikanska vildmarken igen.
— Jag vill bli professional hunter i Sydafrika, säger Vendela beslutsamt.