I sin lördagskrönika den 26 september ondgör sig Alex Voronov över en påstådd otillbörlig koppling mellan Centerpartiet och Svenskt Näringsliv. I en diskussion om sänkt arbetsgivaravgift är det inte så överraskande att det finns en arbetsgivarpart med i spelet. 

Det känns nästan befriande att man för en gångs skull inte gör den ständigt återkommande kopplingen mellan Centerpartiet och LRF. Arbetsgivaren är trots allt en både nödvändig och självklar part i ett anställningsförhållande.

Vi kan lämna den frågan åt sitt öde och i stället fundera över vad det kostar att få in en arbetslös person i arbetslivet genom sänkt arbetsgivaravgift. I artikeln nämns en beräkning gjord av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) på 1 till 1,6 miljoner kronor. 

Då förutsätter man att personen i fråga, om denne inte får ett jobb, sitter välartad och välkammad och inväntar nästa möjliga arbetstillfälle. Men så är det självklart inte. Mycket kan hända i en ung människas liv. Jämfört med att tillvaron kantrar och personen i fråga kommer i beroende av både bidrag och droger, kommer beloppet i en helt annan dager. 

Inget är så dyrt, både för samhället och för den enskilde, som att hamna i ett utanförskap. Nästan alla kostnader är lägre för samhället än de kostnader som uppstår om en människa hamnar i långvarigt utanförskap. Vi måste höja blicken och se problematiken i ett vidare perspektiv, speciellt nu när vi befinner oss i en tid av galopperande ökning av ungdomsarbetslösheten.
 
Arne Jonsson (C)
Kommunalråd Eskilstuna 

SVAR: Jag instämmer i Arne Jonssons påpekande att långvarigt utanförskap kostar mycket för både stat och samhälle. Valet här står dock inte mellan denna för skattebetalarna dyra sänkning av arbetsgivaravgifter och ingenting, utan mellan den och mer träffsäkra reformer för högre sysselsättning.

Alex Voronov