Tilda Nydahl Sund har sedan unga år fått lära sig att hästar kommer och går i familjestallet. Att inget varar för evigt.
– Man måste hela tiden tänka på hästens bästa. Jag kanske inte har den rätta tiden, jag kanske är lite för stor för den, då måste jag vara så pass oegoistisk och säga att nu får någon annan ta över, säger hon.
Vi promenerar upp till ridhuset. Mellan oss traskar Dogge Doggelito, den senaste ponnyn som Tilda haft till låns sedan oktober förra året. Han är 13 år och ska åka hem till sin ägare i slutet av november.
Hon har just fyllt 16 år men är mer mogen än många andra i den åldern. SM, som avgörs i Helsingborg den här veckan, finns i fokus. Det blir kanske Tildas sista som ponnyryttare. Hon hoppas kunna starta sin egen ponny Be Bop Bitsch nästa sommar, innan han ska säljas. Men allt hänger på om det går att tävla då.
Men hur är det då att lägga ned så mycket tid som Tilda ändå gör på varje häst, och sedan se dem försvinna till nästa ryttare.
– Det är så klart jobbigt att bryta upp, men med Dogge till exempel så visste vi att det bara skulle bli ett år. Så en tydlig plan är bra. Han är en helt fantastisk ponny och förtjänar att tävlas och tränas av någon som vill utvecklas. Då ska jag inte ha honom kvar bara för att jag tycker det är kul att rida honom.
Tilda erkänner att den första egna ponnyn, Salstas Silverpearl, gjorde mest ont att göra sig av med.
– Då låg jag och grät i sängen, säger hon trots att ponnyn till en början slängde av henne konstant.
– Men hon tog mig från att bara rida ute i skogen till att rida på Friends arena.
"Han kan alla grejer, han är en otrolig läromästare. Det gäller bara att hålla honom fräsch. Det är ingen idé att sitta och nöta", säger Tilda om Dogge Doggelito.
Ungponnyn Reactive Lucy de Luxe, som hon inte alls hade så länge, saknar Tilda också.
– På något sätt var det min häst. Hon passade mig som handen i handsken. Hon var som gjord för mig Hon var ganska grön när hon kom till mig på utbildning så jag lade tid på att bonda. När hon sedan såldes, när Dogge kom hit, så var jag heart broken, fast jag bara haft henne i åtta månader.
Tilda berättar att hon har ägt åtta av sina ponnyer men ridit till uppemot 20 andra. Under flera år red hon ungponnyer åt Salsta Stuteri i Eskilstuna och hon har haft flera samarbeten även med andra hästägare genom åren.
– Hade jag bara haft en ponny under samma tid hade jag bara lärt mig rida den, nu har jag haft tillfälle att rida många olika och därför har jag utvecklats som ryttare.
Tilda är noggrann att poängtera att man inte ska se ponnyerna som vandringspokaler.
– Men man kan inte ha alla hästar för alltid. Speciellt om man vill tävla, komma upp i klasser och utveckla sig själv. Då måste man vara beredd att sälja hästar, säger Tilda men medger samtidigt att det ibland är svårt att knyta an till nya hästar om man vet att de ska försvinna snart.
– Det gäller att njuta av tiden just nu. Inte tänka på att det är si och så mycket tid kvar. Vi är här nu, jag och hästen, vad som händer sedan händer i framtiden, säger hon så där moget vuxet.
"Köpa billiga hästar och utbildat dem under en viss tid så att de ökar i värde och sedan sälja dem." Det är Tildas filosofi. Nästa år blir hennes sista ponnyår, sedan väntar stor häst.
Just nu är det SM och Dogge Doggelito som är i fokus. Läromästaren som gör sitt tredje, eller är det kanske sitt fjärde mästerskap? På spel finns även en finalplats i SIHS ponnykür, där ekipaget just nu har en niondeplats.
– De tio bästa kommer att få rida en final på Strömsholm i november. Det vore kul att göra, säger hon.
Annars försöker Tilda inte sätta så mycket mål.
– Jag blir aldrig särskilt nervös, men just nu försöker jag inte tänka längre än till sista halten, sista tävlingsdagen. Vad jag får för procent bestämmer inte jag, jag kan bara påverka det jag visar upp på banan.