Per Gillberg
AFC Eskilstuna hade efter en säsong fylld av mållösa matcher och kryss ändå tagit sig fram till kval om en allsvensk plats 2019.
Den 25 november 2018 var dock laget till en början långt från spel i den högsta serien.
Efter förlust hemma på Tunavallen några dagar tidigare var seger mot Brommapojkarna ett måste på Grimsta IP.
Men det startade i moll.
Hemmalaget gjorde 1–0 och i det läget krävdes två AFC-mål i andra halvlek.
Vilket kändes osannolikt eftersom Eskilstunakillarna knappt skapade halvchanser.
BP dominerade fullständigt på planen.
Då hände det. Hemmakillarna gick i den klassiska fällan och började bevaka sin ledning i stället för att fortsätta trycka.
Det tackade AFC för.
Samuel Nnamani vände runt i straffområdet och skickade in 1–1. 25 minuter återstod och hoppet tändes.
Så kom plötsligt också chansen till ännu en fullträff.
Gästerna fick en frispark en bit utanför straffområdet.
Fram stegade norrmannen Bajram Ajeti, anfallaren som under säsongen kommit från just BP till AFC.
Och precis som i sagorna så blev slutet lyckligt. Ajeti fick sin revansch på klubben han ansåg hade mobbat bort honom.
Skottet tog i Brommamuren och seglade i en fin båge in i hemmamålet.
Fortfarande kan jag för mitt inre se hur bollen dalar in i buren fram till 1–2 bakom en maktlös keeper i form av Nikola Petric. Ett resultat som skulle räcka för att ta AFC till Allsvenskan.
Men dramatiken var inte över.
I slutminuterna kom ett perfekt inlägg vinande in i Eskilstunas straffområde. Backen Erik Figueroa fick kalasträff med pannan.
Nicken borde gått i mål. Det borde den.
Men ibland vill ödet annat.
I AFC-buren stod då en pånyttfödd italienare vid namn Gianluca Curci. Han kom från diverse lags kylskåp och var långt ifrån vältränad när han dök upp vintern 2018.
Curci gjorde dock dundersuccé.
Den räddning han dessutom gjorde i slutsekunderna finns egentligen inte.
Men enhandsparaden tillsammans med Ajetis frispark tog klubben till ännu en sejour i Allsvenskan.
Precis som 2017 blev det bara ett gästspel under en säsong.
Nu är AFC nere i Superettan igen och väntar precis som resten av världen på att få börja spela matcher igen.
När det sker vet förstås ingen.
Men i avvaktan på det får vi fortsätta att minnas pärlor från förr.
Och det finns ganska många, den saken är klar.
Vilket ger en viss tröst trots allt.