Reklamen har precis klistrats fast på golvet, brandsläckarna är kollade, det tekniska mötet med domarna har hållits. Publiken börjar ta plats på läktarna och i kiosken pågår försäljningen även om trycket inte är så stort ännu. En lagom mängd anspänning blandad med förväntan finns hos de "osynliga" gratisarbetarna som ser till att allt ska fungera från det att portarna öppnas till dess att hallen är tom igen och ljuset släckt.
Oavsett om det gäller Handbollsligan för herrar eller Damallsvenskan är arrangemangsansvarige Patrick Östling och säkerhetsansvarige Stephan Bendz på plats i Stiga Sports arena. Båda har under de senaste åren vigt en stor del av sitt liv åt Guif. Tillsammans med ett gäng andra funktionärer, eller volontärer som de kallas internt, fixar duon det mesta i samband med de båda representationslagens hemmamatcher.
– Det är så roligt, man lär ju känna lagen, säger Stephan.
– Mer eller mindre publiken också, säger Patrick.
– Går man på ICA Maxi kan folk "morsa" på en, jag ryser bara jag tänker på det. Och som gammal brandman, vilket jag jobbade som under 36 år i Stockholm, tycker jag om det här med säkerhet, fortsätter Stephan som även kallas "Mercan" med syfte på efternamnet.
Inför varje match går han bland annat runt och kollar alla handbrandsläckare, de olika utgångarna och plockar fram hjärtstartare.
– En halvtimmen innan match vill jag alltid prata med inspringslaget (killar och tjejer som får hålla sina idoler i händerna när de stora gör entré), vad som sker och vad de ska göra. Barnen är uppspelta och nervösa. Precis som jag, säger Stephan.
För Patrick är det andra uppgifter som gäller.
– Ungefär en vecka innan match kallar jag bortalag, domare, delegat och våra volontärer. På matchdagen sätter jag bland annat upp välkommen-skylt på bortalagets dörr, kodar omklädningsrummen till gästande lag och domare, ser till att LED-skärmar och allt annat fungerar, säger Östling.
För övriga kan det exempelvis vara att ta hand om vippen, ställa fram stolar, se till att lagen kommer ut i tid och stå i kiosken. När herrarna spelar i högsta serien krävs det runt 50 ideellt arbetande personer per match. Damerna, som är i näst högsta, behöver runt 20.
– Min och Patricks plats under matcher är bakom sekretariatet. Vi ska vara behjälpliga vid röda kort och annat. Om det är en gnällig match och någon coach eller spelare börjar bli lite aggressiv mot domarna är Patrick och jag där, vi har flera gånger gått emellan domarna och coach. Man ska värna om domarna, som vi också följer till domarrummet, även fast man ibland tycker att coachen har rätt, säger Stephan.
Östling och Bendz, som även jobbar tätt ihop med Agne Olofsson, hyllar alla "sina arbetare". Inte minst ungdomar som Robin Pettersson, Aria Salehi och Martin Olsson från parahandbollen.
–Det är riktiga klippor, exempelvis svabbar Robin golvet när det behövs. Han har hjälp av en tjej som heter Ebba Strand. De vill göra det och gör det bra, säger Patrick.
– Det är aldrig gnäll. De säger tjenare chefen och dunkar en i ryggen, de är helt underbara. Alla våra volontärer är bra men där har vi lite ungt blod.
– Sen har vi Pia Berggren som varit här sedan strax innan hon föddes, säger Stephan och skrattar.
– Nej, jag tror hon började när Jesus sulade om sina sandaler. Det är en klippa, hon sköter om allt kring kiosken, säger Patrick.
– Men hur det än är börjar folk bli gamla och i och med det börjar de trappa av och då behöver vi få in nya människor annars fungerar det inte på sikt.
– Om jag inte är ute och cyklar är snittåldern 85 år på golvgubbarna (åtta stycken) – och de lägger reklam på golvet, det är strongt. Där finns ett enormt hjärta, säger Patrick.
Därför uppmanar nu Bendz och Östling andra att söka sig till klubben.
– Vi välkomnar alla som vill vara med. Du kommer in i en gemenskap, vi har kul när vi är här, säger Stephan.
– Annars skulle inte folk vara här och många av dem har varit med i hur många år som helst, säger Patrick.
– Vi brukar hinna ta en kopp kaffe och prata lite också. Det är glädje och gemenskap, en annan sida av Guif.
Varför ska man vara med?
– Man kollar matchen, bidrar och får vara en del av något. Utan frivilliga, eller volontärer, skulle det nog inte finnas någon idrott.
– En hel del har spelat handboll och en hel del har spelat handboll i Guif som många av veteranerna, säger Stephan och fortsätter:
– Men det är absolut inget krav. Det är som sagt så jäkla roligt att det inte är sant och jag har ändå aldrig spelat handboll eller ... min handbollskarriär är knappt 15 minuter lång. Jag är från USA och kom hit 1960, första året som jag gick i skolan bodde jag i Täby. På gymnastiktimmen skulle vi spela handboll. Jag hade aldrig sett det, jag hade aldrig sett fotboll. Du ska kasta bollen i målet där. Jaha sa jag som däremot lirat mycket baseboll i USA, ag kunde kasta rakt och hårt viket jag också gjorde. Till slut kastade jag bollen och tyvärr rörde sig målvakten. Han fick den i ansiktet och började grina. Och sen började jag grina när läraren kom och skällde ut mig efter noter, jag var tio år då. Sen rörde jag aldrig en handboll igen. Jag ser gymnastikläraren framför mig fortfarande, han var så arg ...
– Jag har faktiskt försökt att spela men insåg mina begränsningar så jag tror bara det var en säsong eller kanske två, säger Patrick.
Bendz, Östling och deras vänner är förstås inte ensamma om att lägga sin själ i något men de är värda all beundran för sitt jobb.
– Det jag är mest imponerad av i handbolls-Sverige är hur ödmjuka nästan alla är. Det är imponerande, säger Stephan.
– Ja, det är sant, säger Patrick
– Man känner igen en del spelare och coacher som återkommer, man morsar på dem. Philip Henningsson var här med Kristianstad en gång. Han stannade sedan i stan för att spela landskamp här och då snackade jag med honom. Nu när vi ses är det kram och "hej hur är det", säger Stephan och fortsätter:
– Det här är så fantastiskt roligt med alla trevliga människor som Guifcoacherna Zoran (Roganovic), Micke (Löfstedt Johansson), tjejerna och killarna ... de kommer alltid och hälsar.
– Och det är lika roligt att få träffa publiken, säger Patrick.
– Du vet tjejerna som sitter där nere, säger Stephan och pekar mot läktare på andra sidan där ett gäng yngre förmågor brukar höras under herrmatcherna.
– Jag går fram till dem ibland och säger: "Vi har fått massa klagomål på er. Jaha vadå då? Ni låter för lite".
Om ni får önska fritt ... hur många extra funktionärer behöver ni?
– Hur många som helst skulle jag säga. Men för det första ska de tycka att det är roligt, det är nästan huvudsaken. Det är som sagt ideellt arbete och då måste du nog tycka att det är jäkligt skoj, säger Patrick.
– Folk är välkomna ner och testa för att se om de tycker det är roligt, det är bara att höra av sig till oss i så fall. De behöver inte bestämma sig innan.
Stephan tittar på sin kompis och ler.
– Jag tycker djävulskt mycket om Patrick men han har ett fel, han är AIK-are och jag är djurgårdare. Men vi har bevisat att AIK och Djurgården kan jobba ihop, vi har kul tillsammans.
– Jag tror vi talar för alla om vi säger att de har roligt här, säger Patrick.
Fotnot: På söndagseftermiddagen tar Guifs damer emot Kroppskultur och på onsdag spelar herrlaget hemma mot Skövde.