Både Lovisa Delac och Sofia Delac spelar på nio meter i allsvenska Guif.
En lång försäsong är över och under lördagen drar allvaret igång för Guifs damer. Hemvändaren Lovisa Delac, 22, och hennes lillasyster Sofia Delac, 18, är två av nyckelspelarna i ett nybyggt Eskilstunalag.
– Jag personligen har som ett mål att gå in för att vinna varje match, säger Lovisa.
Sofia håller med och tillägger:
– Alla lag i Allsvenskan har ungefär samma förutsättningar känns det som, det är en jämn serie.
Förra säsongen hade Guif målet att ta klivet upp i SHE. Det slutade med kamp för överlevnad. Bland annat valde tjejernas pappa, Allan Delac, och Helena Lindblom att lämna sitt tränaruppdrag.
– Just att ha min pappa som tränare tyckte jag aldrig var något problem. Han var pappa hemma och tränare på planen. Det funkade inte för laget och jag vet hur frustrerade både tränare och spelare var så jag hade full förståelse över beslutet och tyckte det var ett bra beslut. Det blev ny energi med ett tränarbyte, säger Sofia.
Lovisa fortsätter:
– Tyvärr är det så att när det går dåligt blir det lätt att man skyller på tränaren. Vi hade exakt samma visa i Önnered. Vår tränare gick samtidigt som pappa och Helena. Egentligen är väl tålamod viktigt men den snabbaste förändring man kan göra är att byta tränare oavsett om man vill det eller inte.
– Spontant kan jag känna att det varit många olika tränare på kort tid i Guif. Då blir det svårt att få kontinuitet och långsiktiga mål så jag hoppas att den biten ska falla på plats, säger Lovisa.
Var det självklart att du, Sofia, skulle stanna i Guif?
– Ja, jag skrev på ganska tidigt. Jag ville gå kvar i skolan och bo kvar hemma. Och om man tänker på hela coronasituationen ... du Lovisa hade nog inte flyttat hem om jag inte varit kvar. Det är absolut roligare för mig att du är här men det hade inget att göra med att jag skrev på (skratt), säger Sofia och tittar på sin storasyster.
–Jag hade ingen aning om vilka som skulle sluta och nu är jag jättenöjd med mitt val, vi har ett bra lag.
Lovisa lämnade tidigare Guif för Önnered och har bott i Göteborg under två år. En korsbandsskada, två operationer och massor av rehab gjorde att hon fick en tuff tid på västkusten.
Varför kom du hem?
– Det var nog många faktorer som spelade in på den fronten. Från början var jag helt inställd på att vara kvar och skriva på ett nytt kontrakt med Önnered. Sen kom ju corona och jag passade på att åka hem till Eskilstuna eftersom vi inte hade några träningar och det blev distansundervisning på universitetet. Då fick jag lite mersmak och kände "gud vad jag saknar det här". Jag bodde med min kille (Redbergslids Ludvig Högberg) i Göteborg och trivdes jättebra, han bor kvar i vår lägenhet och jag åker dit varje ledig helg, säger Lovisa och fortsätter:
– Sen hade jag varit korsbandsskadad. Jag hann bara vara med sju matcher i SHE och kanske två i division 1.
Tuff konkurrens med flera niometare i truppen gjorde att Lovisa även funderade på att bli utlånad.
– Kände att jag gärna ville spela mer, komma igång igen och hitta mig själv. Guif hörde av sig och efter att vi pratat lite tänkte jag att jag kanske skulle skriva på. I och med att skolan gick ut med att vi skulle fortsätta plugga på distans ett halvår till kände jag att jag nog ville flytta hem och spela. Och ska det vara i Allsvenskan ska det vara för Guif. Jag har alltid trivts väldigt bra här med föreningen. Men hade inte corona kommit skulle jag nog inte varit här nu och det är jag väldigt glad för att jag är.
Även Sofia har drabbats av en korsbandsskada, då hon var 15 år, och det blev tre operationer för hennes del. Men ingen av systrarna har tänkt tanken att sluta trots de svåra skadorna.
– Det enda som varit jobbigt är att man varit deppig och haft tunga perioder.
– Det har nog varit mer en längtan av att komma tillbaka, säger Lovisa.
– Ja, man saknade något i sitt liv, säger Sofia.
– Jag har fått en annan bild av handboll efter skadan. Jag är mer mån om att träna ordentligt, äta ordentligt och sova. Innan tog jag sånt för givet med kost, sömn och träning. Förut tränade man för att bli bäst, nu för att hålla, säger Lovisa.
– Det enda man förlorat med att vara skadad är handbollsvanan annars har man nog lärt sig mer, säger Sofia.
Trots åldersskillnaden lirade Delacarna ett JSM tillsammans i Göksten för fyra år sedan.
– Jag var ju 14 då och spelade mot 17-18-åringar, säger Sofia
– Gud vad sjukt, säger Lovisa.
– Det var ju du som tjatade med mig. Jag var ju så rädd att jag knappt vågade ... att möta fyra år äldre var inte så kul då. Jag var ju ganska liten och du fick ta hand om mig, fortsätter Sofia.
– Då var det mer "du, kom upp till oss för att testa". Jag tyckte det var jättekul, säger Lovisa och skrattar.
– Men nu är vi här på samma förutsättningar.
Lovisa Delac och Sofia Delac tycker att förutsättningarna för att spela handboll är riktigt bra i Eskilstuna.
I träningsmatcherna har tjejerna, som båda lirar på nio meter, inte varit på planen samtidigt speciellt mycket.
– Det har varit väldigt fasta konstellationer men vissa matcher har vi kört ihop och då tycker jag att det har känts väldigt bra, säger Lovisa.
– Det blir att man pratar mycket handboll hemma och vi känner verkligen varandra på planen, säger Sofia.
– Jag vet vilka lägen Sofia vill komma i och Sofia vet vilka lägen jag vill ha så det blir lätt att spela med varandra på det viset. Och man kan kritisera varandra på ett annat sätt.
Vad är Sofias bästa egenskaper som syster?
– Vi är väldigt lika skulle jag nog säga, inte som personligheter kanske men vi tycker ganska mycket och har samma typ av humor. Vi skrattar väldigt mycket ihop. Sofia är väldigt klok i det mesta. Ibland kan jag tro att det är hon som är storayster och jag lillasyster, säger Lovisa.
– Det är ganska sant, säger Sofia och skrattar.
Hur är Lovisa?
– Som syster .... du ställer upp mer för mig men det är för att du är äldre och tar lite mer ansvar. Du får ju lite såna instinkter att ta hand om mig på ett annat sätt. Men du bryr dig väldigt mycket om mig och vi har väldigt kul tillsammans, säger Sofia och tittar på Lovisa som tillägger:
– Jag skulle nog vilja påstå att Sofia är min bästa vän fast hon är syster. Vi umgås väldigt mycket och gör saker ihop. Det är inte så att vi bara träffas hemma när vi måste.
Varför blev det handboll för er?
– Jag började sent, när jag kanske var tio. Jag var en riktig fotbollstjej när jag var liten och det var jag nog fram till första året på gymnasiet, säger Lovisa.
– Tror att alla blev ganska chockade när du valde handboll eftersom du var bättre på fotboll, säger Sofia.
– Jag hade verkligen ingen större talang i handboll, fortsätter Lovisa som spelade fotboll för Torshälla-Nyby och sedan Eskilstuna United.
Men varför valde du handbollen?
– Helt ärligt var det mer en slump. Det var samma år som United gick upp i Damallsvenskan och jag var med i F19-laget och spelade flickallsvenskan. Vi var kanske fem 98-or som hamnade lite mittemellan och undrade vart vi skulle ta vägen men när säsongen var över rann det ut i sanden. Mitt lag försvann i princip. I handbollen var det väldigt tydligt var jag tillhörde.
Sofia, som började sporta i sexårsåldern, dubblerade också ett tag men slutade lira fotboll när hon skulle börja sjuan.
– Jag kan säga att jag valde handboll för att jag tyckte det var mycket roligare, säger Sofia.
– Vi visste att pappa hållit på men hade inte jättekoll då. När någon känner igen honom från att ha spelat i Guif blir man lite chockad (skratt). Mamma och pappa ville bara att jag skulle idrotta med någonting och så hade jag mycket kompisar som spelade både handboll och fotboll.
– Det var aldrig så att pappa pressade oss till att spela handboll, säger Lovisa.
– Nej, nej, fyller Sofia i.
Lovisa och Sofia Delac är systrar och bästa vänner. Den här säsongen får de spela allsvensk handboll tillsammans i Guif.
Guif lär inte ha något emot systrarna Delacs val i alla fall och idag väntar alltså Skånela i premiären. När lagen drabbade samman förra säsongen blev det storseger hemma och storförlust borta för Eskilstunalaget.
– Helt ärligt har jag dålig koll på dem, säger Lovisa.
– Jag pratade med några där som sa att de hade lite dåligt med spelare och en del var skadade men jag vet inte hur det är nu. Tycker ändå att vi ska vinna utifrån den bredden vi har, säger Sofia
Vilket lag är seriefavorit?
– Jag skulle nog säga Aranäs, säger Lovisa.
– Tänkte säga Hallby. Vet bara att jag tycket det var väldigt svårt att möta dem förra året, säger Sofia.
Vem av er gör flest mål den här säsongen?
– Sofia, svarar Lovisa blixtsnabbt.
– Hon är mer en skytt än vad jag är. Jag är mer spelfördelare och tar läge när det finns läge.
– Men det har varit väldigt jämnt nu under försäsongen. Jag har gjort fler mål när vi varit på planen samtidigt. Är bra på att hitta lägen som inte Sofia får. Många vill gärna ta henne och då öppnas det upp.
Vad är det sista lilla extra som krävs för att ni på sikt kan gå upp med Guif och etablera er i SHE?
– Jag skulle säga att det är ganska stor skillnad på SHE och Allsvenskan. Men för att hamna i topp i Allsvenskan behöver man ha ett tryggt spel.
– Sedan är det viktigt med kontinuitet. Att ha spelare med ambitioner och tränare md ambitioner som utvecklar spelare och jobbar med laget. Långsiktiga mål är också ett måste. Det är klyschiga kommentarer men det är mycket som ska stämma in, inte bara viljan, och det är mycket jobb som ligger bakom, säger Lovisa.
– Det är lätt att ha som mål att gå upp men det är inte lätt att fixa det över en säsong. Det tar tid, säger Sofia.
Guif tränar måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag varje vecka. Sedan är det oftast en match på helgen.
Hur är förutsättningarna för er i Eskilstuna?
– Jag skulle säga jättebra, speciellt när jag sett hur det är i Göteborg. Det är en storstad och där är det inte lätt att få bostäder, det ska hittas jobb, det är mycket som ska klaffa, säger Lovisa.
– Man är bortskämd i Guif.
– Josefin (Johansson) och Fia (Sofia Tenglin) som var i GT i Stockholm hade hela tiden olika träningshallar och kanske inte samma utgångspunkt som här. De säger också att det är lyxigare här, säger Sofia.