Året var 1999 och Zoran Roganovic spelade handboll för den då jugoslaviska storklubben Partizan Belgrad. Det började närma sig slutet av säsongen och Partizan låg en poäng bakom serieledaren som hade en match mer spelad.
– Det var väldigt jämnt i tabellen med ett par omgångar kvar minns jag. Om vi vann vår kommande match skulle vi ta över serieledningen, berättar Zoran.
Detta var under åren då de Jugoslaviska krigen (1991-2001) rasade på Balkanhalvön. Ett flertal väpnade konflikter som kostade totalt upp emot 150 000 människors liv och tvingade över fyra miljoner på flykt.
Mitt i allt detta förberedde sig Partizan och Zoran Roganovic på handbollsmöte i den jugoslaviska högstaligan. Hängmatchen skulle spelas den 24 mars 1999, ett datum som än idag är förknippat med stor sorg i Serbien. Det var dagen då Nato inledde sina bombningar över Jugoslavien i ett försök att bland annat få slut på våldet från överbefälhavare Slobodan Milosevics regim.
– Vår match startade klockan 19.00 i Belgrad (Serbien), samtidigt som bomberna började falla över Sarajevo (Bosnien och Hercegovina). Vi spelade klart första halvlek och jag har för mig att vi ledde med ett par mål. Men en bit in i andra halvlek började vi plötsligt höra kraftiga smällar precis utanför arenan som fick hela hallen att skaka, säger Zoran.
Natos flygplan hade nu nått Belgrad och börjat fälla sina bomber över staden.
– Det låg en militäranläggning ett par hundra meter ifrån handbollsarenan. Där föll bomberna tätt. Jag kom ihåg att jag satt på bänken och hörde "boom, boom" hela tiden.
– Publiken lämnade arenan direkt när bombningen började men vi bara fortsatte spela. Det var helt sjukt.
Enligt Zoran var det framför allt hans egen tränare som ville att matchen skulle spelas färdigt. Till vilket pris som helst.
– Han bara skrek: "Fortsätt spela. Kör, kör, kör" samtidigt som hela hallen skakade av bomberna. Han försökte övertala matchdelegaterna att matchen var tvungen att slutföras. Vilket den också gjorde, osannolikt nog.
Partizan vann matchen, men efteråt fanns det knappast tid för varken firande eller något så enkelt som en dusch.
– Efter matchen kastade vi oss snabbt in i bilar och körde försiktigt genom ett mörkt Belgrad. Resten av den kvällen spenderade vi i källare och skyddsrum.
Segern skulle dock visa sig bli en mycket viktig sådan. Poängen räckte för att ta över serieledningen i den jugoslaviska ligan som en knapp vecka senare beslutades att ställas in på grund av det rådande läget i landet. Partizan Belgrad korades där med till mästare.
– Vår smått galne tränare var en bra coach med en otrolig vinnarskalle. Utan honom hade vi med all säkerhet inte vunnit det där guldet, men han riskerade så många människors liv den kvällen. Bara för att spela klart en handbollsmatch.
– Jag tänkte inte så mycket på det där och då men nu, flera år senare, har jag reflekterat en del över den där kvällen i Belgrad. Det känns helt overkligt att vi spelade färdigt matchen. Det hade räckt med en bomb som träffat arenan så hade vi alla dött.
Trots monumentala skillnader i stort drar Zoran ändå vissa paralleller mellan den kvällen och dagens utsatta Coronaläge.
– Vår tränare i Partizan var bra, men den där kvällen satte han knappast oss spelare i första rummet. Det hade kunnat sluta riktigt illa för oss allihop. Det är till viss del på grund av den händelsen som gjort att jag själv som tränare alltid sätter spelarna först. De ska aldrig behöva betala priset, vilket jag tycker är precis vad som har hänt nu under Coronakrisen.
Under måndagen fick Guifspelarna höra berättelsen om kvällen i Belgrad i ett försök att släppa tankar på virus, kriser och kanske för att ge ett annat perspektiv på livet.
– Jag har upplevt en hel del i mitt liv så jag kan inte påstå att jag personligen är särskilt rädd för Coronaviruset. Däremot är det dags att Svenska Handbollförbundet börjar se till spelarnas bästa. De har egna familjer att ta hand om och samtliga spelare har en egen röst. Den kommer jag alltid lyssna på och det är hög tid för förbundet att göra likadant.
– Nu tog de (förbundet) ett steg framåt när slutomgången samt slutspelet ställdes in och jag hoppas att fredagens beslut (om kvalspel samt upp- och nedflyttning) tas i samma riktning. I dessa tider är handboll inte lika viktigt.