[bild nr="9, 10"]
Den 20 januari 1922 anlände 20 män med tåg till Strängnäs och klev på färjan till Tosterön. De led alla av någon form av psykisk ohälsa, och blev de första patienterna på Strängnäs hospital som då var helt nybyggt. Dagen efter anlände lika många kvinnliga patienter, och den 23 januari var det invigning under högtidliga former. Det har Strengnäs Tidning skrivit om i en av hundratals publicerade artiklar om sjukhuset.
Gustaf Lauritzen, son till sjukhusets första överläkare, beskriver den första dagen så här i en läkartidning en tid senare:
‒Planen framför stationen var svart av folk, som skulle se på dårarna, när första transporten av sjuka anlände. Dessa reagerade alltefter sitt psyke – somliga spelade apa för publiken, andra dolde ansiktet och sin skam djupt nedhukade.
Hospitalets öppnande innebar också att det flyttade drygt 250 anställda i form av läkare, sjuksköterskor, skötare och administrativ personal till ön. Det ledde till en ordentlig bostadskris, innan byggandet hann ikapp.
Strängnäs hospital, eller Sundby sjukhus som det senare kom att kallas, hann fördubbla både personalstyrkan och patientantalet många gånger om under sin 65-åriga levnadstid. Sammanlagt har tusentals patienter skrivits in, varav många levde hela sina liv på ön.
[bild nr="1, 2, 3"]
De flesta av patienterna led av psykiska sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom. Men en del var också alkohol- eller narkotikamissbrukare som lagts in på Sundby på grund av de konsekvenser som avgiftningen ledde till, som hallucinationer och förvirring. Vissa av patienterna hade begått brott och dömts till sluten psykiatrisk vård på just Sundby.
De patienter som var friska nog kunde ägna sig åt hantverk och jordbruk. Sjukhuset var i början i det närmaste självförsörjande. Andra tillbringade sina dagar i låsta avdelningar eller tidvis fastspända på britsar.
Då och då var det någon som rymde och fick föras tillbaka till Sundby av polisen, men några hade så kallad frigång och kunde spatsera omkring både på Tosterön och inne i Strängnäs.
Anders Nilsson, som i dag arbetar på Eskilstuna-Kuriren, jobbade på Strengnäs Tidning i slutet av 1980-talet. Han minns de tragiska öden som några av patienterna mötte.
‒Vi skrev om rymningar, att det innebar mycket jobb för poliserna. Men jag minns också att det var en hel del självmord, folk som hoppade i vattnet och hittades först till våren, säger han.
Självmord förekom även efter att patienterna hade skrivits ut. När kriminologen Henrik Belfrage i "Sundby-rapporten" från 1995 följe upp vad som hänt med 302 av Sundbys patienter efter 13 år 1979–1992 hade 22 av dem tagit sina liv.
På 1980-talet förändrades den psykiska vården i Sverige och Sundby sjukhus trappade ner verksamheten. 1987 stängdes portarna till slut, och de kvarvarande patienterna flyttades till demensboenden, gruppboenden eller psykiatriska avdelningar på lasaretten. För några av dem gick det bra, andra mindre bra.
[bild nr="5, 6, 7"]
I dag kan du nästan inte hitta en endaste Strängnäsbo som inte har en relation till institutionen. Antingen har de jobbat där, eller så känner de någon som varit inlagd.
På 1990- och 2000-talen började sjukhusområdet omvandlas till skolor och bostäder. För många har det varit knepigt att se förvandlingen. Kan man verkligen gå i skolan eller bo där människor varit inspärrade med svår ångest och annan psykisk ohälsa? Visst finns det ett och annat rykte om spöken, men alla de hundratals människor som idag bor, arbetar eller pluggar i Sundby park kan vittna om att det går alldeles utmärkt.
[bild nr="11, 12, 13"]