Allt började med en liten ros på överarmen. Året var 1992 och antalet personer i Åkers styckebruk som satt sin fot i en tatueringsstudio gick att räkna på ena handens fingrar. Monica Lindell Rylén gillade just rosor och hade inte en tanke på att den samtidigt var en symbol för ett politiskt parti.
‒Det insåg jag senare, när någon ropade "Du, sossen!" efter mig på ett badhus. Men det var ju passande, jag var socialdemokrat redan då, säger hon.
I dag representerar hon just Socialdemokraterna som kommunalråd i Strängnäs kommun. Den lilla rosen på armen har fått sällskap. När hon och maken adopterade sina två barn från Sydkorea bestämde hon sig för att tatuera in deras koreanska namn. Det gick dock inte riktigt som hon tänkt sig. Trots noggranna förberedelser och efterforskningar för att hitta en duktig tatuerare, hamnade hon hos en som inte tog hennes önskemål på allvar. Utan att rita upp i förväg tatuerade han in namnen så smått att de knappt gick att läsa.
‒Jag kände direkt att det skulle bli fel, och jag ångrar att jag inte sa någonting. Men jag levde med tatueringen i ett antal år, man vänjer sig, säger hon.
Men för några år sedan tog hon tag i saken och kontaktade en kusin i Finland som hade en egen tatueringsstudio. Med penna ritade han upp ett förslag på hennes arm. Rosen skulle få sällskap av fler blommor, de gamla koreanska symbolerna skulle tatueras över och nya större skulle få breda ut sig ordentligt. Den nya tatueringen täckte hela överarmen.
‒Jag tittade på förslaget och tänkte först "oj vad stort det blir". Men när jag kollade på den i spegeln tyckte jag att det var snyggt, säger Monica Lindell Rylén.
Nu är hon nöjd med sin tatuering och kan tänka sig att bygga ut den ännu mer. I tjänsten väljer hon dock oftast att täcka den med kläder.
‒Det beror nog mest på mig själv. Tittar folk verkligen så mycket som jag tror? I dag är det nästan mer ovanligt att vara otaggad.