Viveka Sundberg från våren 2016. Då satt hon i rullstol och kunde inte röra sig.
För fem år sedan drabbades Viveka av en stroke. "En riktigt jävlig variant" för att citera hennes man Stefan Jansson.
– Hon fick en infarkt på det och låg på sjukhuset i ett halvt år. Det var så här nära att jag mist henne, säger han och mäter ett kort utrymme mellan pekfinger och tumme.
Skallbenet var bortopererat under samma tid för att lätta på trycket i hjärnan och när hon väl kom hem till bostaden igen kunde hon bara röra lite på högerarmen.
Skillnaden på den Viveka som sitter framför mig på balkongen i dag är milsvidd.
– Jag är envis. Det har jag varit hela livet, säger hon leende.
Men det har inte varit en lätt resa. Viveka berättar om känslan att sitta i en brun med locket på.
– Men jag tycker att du börjar se mer ljus eller hur, säger Stefan.
Kaffet som serveras värmer i novemberkylan. Coronasäkerheten går före alla typer av bekvämligheter, men fårfällen värmer baken och utsikten över Runviken är enastående.
Läkarna på Akademiska sjukhuset i Uppsala kunde inte ge några klara besked vilket liv Viveka hade framför sig.
– Total afasi eller ett litet talfel, förlamad på vänstersida eller en lätt haltning. Hjärnan är så pass komplicerad att det inte går att säga något. Men de pratade om att det som inte hade hänt under de första två åren inte skulle hända. I varje fall inte de stora skillnaderna. Och Viveka låg de där två första åren, säger Stefan.
Av ren envishet och med god hjälp av assistenter och träningspass med PT har Viveka Sundberg kommit tillbaka efter den svåra stroken hon fick för fem år sedan just på den här balkongen. "Det värsta är att jag inte kan använda vänsterhanden ännu. Jag är vänsterhänt" säger Viveka.
Allt förändrades egentligen med hästen Ruda. För att få tillbaka balans och kunna sitta på en stol, så började Viveka med ridterapi i slutet av 2018.
– Jag satt som en kråka och jag var livrädd. Det var ju så högt upp. Efteråt hade jag fruktansvärd träningsvärk, säger Viveka och Stefan berättar att fyra personer fick skjuta på och hålla koll så att hon inte föll av.
Steg för steg började Viveka hitta balansen igen och bygga upp coremusklerna. Nerverna retades igång tror Stefan. Till slut började högerbenet fungera lite bättre och sedan följde det vänstra med.
– Det är som en cirkel. Nu jobbar vi med att få igång vänsterarmen också och så har vi gåträning, säger Stefan, som funnits vid hennes sida hela tiden.
Tillsammans med personliga assistenter och tränare, ser han till att Viveka rör sig varje dag. Men den som kämpat mest är givetvis Viveka. Hon börjar dagen med att lägga pussel och sedan är det en mix av olika mentala- och fysiska träningspass. Det krävs även mycket vila däremellan.
Viveka levde tidigare ett väldigt aktivt liv och tränade på gym regelbundet. Hon var även spinninginstruktör under många år vilket hon har haft nytta av nu.
– När jag sitter på min cykel så skriker jag faktiskt på mig själv precis som jag gjorde under passen, säger hon.
Skratten är många och långa. Paret delar med sig av saker som hänt de senaste fem år. "Minns du när du läspade och jag försökte att få dig att säga saker där du verkligen läspade", säger Stefan och Viveka gapskrattar.
Under samtalet visar Stefan med filmer och bilder på en Ipad hur långt Viveka kommit under den tid som gått. Skillnaderna är stora.
Bara en sådan sak som att prata. Till en början kunde Viveka bara viska ja och nej, nu bubblar hon på obehindrat.
– Först började hon sjunga faktiskt, inte helt tonsäkert, säger Stefan skrattande.
– Jag älskar Queen så dem brukar jag använda när jag tränar, men nu blir det även lite schlager, säger hon och stämmer upp i en sång.
Kortminnet är inte vad det varit tidigare men Stefan säger att det hela tiden blir bättre.
Det stora målet nu är en resa tillsammans till Italien om fyra år.
– Och till sommaren går du, ensam med käpp, säger Stefan bestämt.
Viveka bara ler.