Foto: Oscar Stomberg
"Jag orkar inte leva längre! Jag kommer ta livet av mig på riktigt! Jag säger inte bara det, jag kommer att göra det."
Barnrösten är desperat och kommer från en ljudinspelning. Den tillhör Hugo som ringer sin mamma från det jourhem där han har LVU-placerats. Samtalet spelades in för drygt två år sedan, när Hugo var elva år gammal.
Hugo, som egentligen heter något annat, föddes med läpp-, käk- och gomspalt (LKG-spalt). Barn som föds med det måste genomgå ett stort antal operationer under flera års tid för att kunna leva ett normalt liv. Detta innebar att Hugo behövde vara borta från skolan i flera omgångar för att genomföra dessa. Hugo har dessutom ett nedsatt immunförsvar.
– Ända sen han var liten har han varit sjuk ofta, säger Hugos mamma Angelica, som i den här artikeln förekommer med sitt förnamn men utan efternamn.
På grund av Hugos skolfrånvaro har familjen tidigare varit i kontakt med socialtjänsten i Strängnäs. Det har väckt oro hos socialtjänsten, trots att det funnits förklarliga skäl till frånvaron, berättar Angelica.
I december 2021 gick Hugo igenom en större operation: En bentransplantation från höften till båda käkspalterna som görs på alla barn med LKG-spalt när deras hörntänder börjar växa fram.
– Det skulle läka efter två veckor, men Hugos sprack upp. De fick söva och operera honom två-tre gånger till efter det, säger Angelica.
När en sådan operation ska genomföras är det av stor vikt att patienten inte befinner sig i miljöer med risk för smittspridning, såsom skola, så att behandlingen kan genomföras som planerat. Denna information fick Hugos föräldrar skriftligt från en läkare på käkkirurgin på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tidningen har fått ta del av både det dokumentet samt intyg från läkare i Strängnäs för att kunna bekräfta familjens berättelse.
Operationerna dränerade Hugo på all energi och ledde till att han gick ner mycket i vikt. Under återhämtningen mellan operationerna med olika läkarbesök hade han inte mycket ork kvar till skolarbete. Samtidigt påverkade covid-pandemin hela samhället. Hugo fick ett sjukintyg av sin läkare för att få stanna hemma från skolan.
– Men skolan tyckte inte att intyget var tillräckligt, säger Angelica.
Jag tycker att vi behandlades som att vi var kriminella, inte som hjälpsökande.
– Angelica
En dag under våren 2022 blir Angelica uppringd av en kvinna från Strängnäs kommun som säger att hon måste ta sig till kommunhuset för ett fysiskt möte. Hon tar med sig barnen, barnens pappa, som hon delar vårdnaden om barnen med, och sina föräldrar.
I trappan upp till kommunhuset möts de av två socialsekreterare som säger till Hugo att han måste följa med dem, utan sina föräldrars sällskap.
Hugo vägrar, men går till slut med på att följa med om hans mormor och storasyster får vara med.
Hugos mormor har återberättat för Angelica vad som hände inne på kommunhuset: Där, i ett avskilt rum, säger den ena av de två handläggarna till Hugo att han egentligen inte alls är sjuk. Att hans sjukdom bara är något som hans mamma har hittat på.
Hugo och hans syster lämnar rummet i tårar. Systern ber sin mamma att ta med Hugo därifrån. Men föräldrarna måste även de in på möte med handläggarna.
– Då säger den ena handläggaren till mig: "Det här ser inte bra ut. Det kommer bli polishandräckning, hemlig vistelse och LVU-placering på er son."
Ute ur kommunhuset möter Angelica sin son som får en panikångestattack och kräks av oro. Han ber henne att inte lämna honom.
– Så i panikens hetta sätter jag honom i min bil och drar ifrån stan i 18 dagar.
Angelica kan dock inte hålla sonen på flykt för evigt, och går till slut med på att lämna över sin son mot kravet att hon får veta var han ska placeras. LVU-placeringen blir på ett jourhem i en närliggande kommun. Där får Hugo bo i förhållanden som han själv beskriver som "jättesmutsiga".
– Det var toalettpapper överallt på golvet inne på toaletterna, och väldigt smutsigt med bruna fläckar. Jag ville inte gå på toa där, säger Hugo själv.
Bilden visar badrummet i det första jourhemmet som Hugo placerades i. Nederst i vänstra hörnet syns svartmögel som har börjat slå rot.
Hugo har själv tagit bilderna som visar hur det såg ut i det första jourhemmet han flyttades till.
Hugo har själv tagit bilderna som visar hur det såg ut i det första jourhemmet han flyttades till.
Hugo berättar att han i jourhemmet bland annat tvingas att mocka skit i jourfamiljens stall och sköta andra sysslor på gården. Hans arbetsdagar sträcker sig från klockan 6 på morgonen till klockan 21 på kvällen. I perioder får han inte duscha på flera dagar och han får brännskador efter arbete i köket.
Ett av huvudskälen till att Hugo omhändertogs var att han hade så hög frånvaro i skolan. Men under tiden i jourhemmet var han borta från skolan i flera veckors tid, då pappan i jourfamiljen, enligt Hugo, istället tar med honom till Stockholm för att arbeta med dennes cateringfirma.
Att Hugo verkligen var frånvarande från skolan under den här tiden har vi kunnat fastställa via frånvarorapporter från pojkens skola.
– Om jag vägrade arbete kunde en typ av bestraffning bli att jag inte fick någon kvällsmat den dagen, berättar Hugo.
Vid samtal med kommunens barnsekreterare, som ägde rum cirka två månader efter att Hugo placerats i jourhemmet och finns dokumenterat i Hugos akt hos socialtjänsten, säger han att han vantrivs, blir kallad för fula saker och tvingas jobba på gården. Dessutom saknar han sina föräldrar och vill flytta hem till dem. Han berättar att han räknar dagarna och månaderna som han varit ifrån dem.
Han säger också till barnsekreteraren att även om han inte får flytta hem, så vill han flytta till en annan jourfamilj.
– Vi gjorde allt vi kunde för att få socialtjänsten att förstå att vår son for illa på jourhemmet. Vi spelade bland annat upp ljudfilen med hans hot om självmord för handläggare, gruppledare och ansvariga chefer på flera nivåer. Men ingen tog oss på allvar och ingen ville ta ansvar, säger Angelica.
Det krävs att IVO, Inspektionen för vård och omsorg, kontaktas för att ett byte av jourhem ska bli av. Hugo blir nu placerad på ett nytt jourhem,. Där får han bo tillsammans med en annan ung kille som också är LVU-placerad.
– Jag bodde mycket bättre än vad jag gjorde på det första jourhemmet. Och jag var inte tvingad till att göra någonting, säger Hugo.
Men även det nya boendet har sina baksidor. Dessa skulle dock inte Hugos föräldrar få kännedom om förrän slutet av höstlovet, när Hugo får tillåtelse att bo hemma hos sin mamma och syster.
Jag sa att jag ville ta livet av mig. För jag pallade inte flytta runt mer. Jag hade redan varit hos två dåliga jourhem
– Hugo
Väl hemma berättar Hugo att mannen i jourhemmet han bor i dricker alkohol, mycket och ofta. Ibland tar han hem folk, och på kvällarna kan han springa runt naken i hemmet och försöka krama Hugo medan han sover.
Angelica ringer socialtjänsten och lyckas ordna så att Hugo får extrainsatt umgänge hos henne, temporärt. Stressen och ovissheten kring framtiden håller dock i sig i Hugo, så när hans mamma ska lämna av honom på skolan dagen efter lovet har tagit slut, kräks han igen.
Vad sa ni till varandra då?
– Jag sa att jag ville ta livet av mig. För jag pallade inte flytta runt mer. Jag hade redan varit hos två dåliga jourhem, säger Hugo.
Mannen som tog emot Hugo i jourhem nummer två har skrivit i ett utlåtande till kommunen att han bedömer det som att Hugo skulle må bäst av att bo hemma hos sina föräldrar. Så här beskriver han själv hur det var när han först tog emot Hugo:
"[Hugo] kom då direkt från sin tidigare jourplacering. Hugo hade då inte fått duscha på 11 dagar när han kom till mig. Han var ledsen och skärrad av den behandling som han hade fått i det tidigare jourhemmet."
"Min bedömning av Hugo idag är att han står stabilt som vilken 11 åring som helst [...] Jag bedömer det som jourfamilj att Hugo mår bäst av att bo hemma hos någon av sina föräldrar."
Angelica har sparat så gott som all dokumentation under åren som har gått. "Det har varit över 20 handläggare involverade i ärendet", säger hon.
Angelica har sparat så gott som all dokumentation under åren som har gått. "Det har varit över 20 handläggare involverade i ärendet", säger hon. Tidningen har fått ta del av alla handligar.
Även två familjebehandlare på Strängnäs kommun, som under flera månaders tid hade kontakt med familjen och Hugo, bedömer situationen likadant:
"Familjebehandlarna NN och NN bedömer utifrån drygt 3 månaders familjebehandling med mycket gott samarbete från Hugos föräldrar, att Hugo med fortsatt stöd bör bo hemma hos sina vårdnadshavare. Det finns ingen fara för Hugo att bo hos någon av sina föräldrar och Hugo har vid flera tillfällen uttryckt att han önskar bo hemma."
"Vår bedömning är att Hugo missgynnats av att vara placerad utanför hemmet och att Hugos fortsatta utveckling och välmående har störst framgång om Hugo är boende hos sina föräldrar."
Trots dessa utlåtande väljer ansvariga på socialtjänsten att inte låta Hugo komma hem än. Han placeras istället så småningom på ett tredje jourhem, även denna gång innanför kommunens gränser. Här trivs han, och både Hugo och hans mamma talar än i dag gott om kvinnan som tog hand om Hugo under den här perioden.
Ändå undrar både Hugo och Angelica varför han ens behövde bli LVU-placerad till att börja med. Angelica tror att de som varit inblandade i Hugos ärende har stämplat henne som någon som lider av Münchhausen by proxy.
– Jag tycker att vi behandlades som att vi var kriminella, inte som hjälpsökande. Redan från start kändes det som att man hade bestämt sig för att jag som mamma var skadlig för min son.
En person som jobbar inom socialtjänsten och har under en tid haft hand om familjens ärende, men som också vill vara anonym i den här artikeln, säger att det framförallt är en person i ledande roll som dömt ut Angelica på förhand.
– Man har hundra procent bestämt sig för att mamman är "the bad guy" i det här, säger hen.
– De utredningsåtgärder man har gjort har man gjort i syfte att stärka sin egen tes. Man har helt tappat barnperspektivet.
Innan uppföljningsansvaret gick ut var familjen livrädd för att det skulle komma in nya orosanmälningar.
Hugos LVU-placering upphävs under våren 2024.
Hur tycker ni att socialtjänsten i Strängnäs har hanterat ert ärende?
– Det har varit över 20 handläggare involverade i ärendet. Vi har såklart inte upplevt alla som dåliga. Men den röda tråden genom hela upplevelsen är att det är en person, som har styrt allt med järnhand. Vår upplevelse är att ingen har vågat säga emot trots att handläggare, i möten, har gjort andra bedömningar. När vi velat tala med högre chefer för att förmedla vår bild har det tagit stopp. Vi har till exempel skickat flera mejl till socialchefen som vi inte ens har fått svar på.
Vi har sökt den utpekade medarbetaren, som säger att hon inte kan kommentera enskilda ärenden hos socialtjänsten.
Den socialchef som Angelica har kontaktat arbetar inte längre kvar i Strängnäs kommun. Tidningen har i stället sökt Liridona Rama som är tillförordnad socialchef i Strängnäs och Linda Qvarnström, verksamhetschef på individ och omsorg.
När tidningen ringer Linda Qvarnström vill hon inte svara på frågor, utan hänvisar till Liridoma Rama.
Liridona Rama vägrar svara på telefon, trots att vi bett om att får göra intervjun på telefon för att kunna ställa följdfrågor. Hon har endast velat svara på frågor via mejl.
Hugos mamma Angelica har varit tydlig med att hon vill att socialtjänsten kommenterar hennes ärende på individnivå, eftersom hon vill ha svar på varför ärendet har handlagts som det har gjorts.
Liridona Rama skriver emellertid att hon inte kan svara på frågor om det enskilda fallet av sekretesskäl och för att det är "högst olämpligt med hänsyn till individen".
Följande är de frågor vi har kunnat ställa till ansvariga på socialkontoret, samt de svar vi har fått från Liridona Rama:
Händer det att familjer kallas till möten med socialsekreterare utan att veta vad mötet kommer att handla om? Om ja, varför? Är det lämpligt?
"Utifrån de uppgifter som inkommer i orosanmälan kan socialtjänsten göra bedömning att inte delge informationen i orosanmälan innan mötet, för att kunna göra en skyddsbedömning och ha möjlighet att prata med barnet utan påverkan."
I det här fallet har familjen haft läkarintyg men man har ändå valt att orosanmäla för frånvaro. Hur kan det komma sig att man inte räknar läkarintyg som giltigt skäl till frånvaro?
"Gällande frånvaro är det oftast skolan som hanterar giltiga skäl eller inte. När en orosanmälan inkommer till oss måste vi göra en bedömning utifrån innehållet."
Hur mycket lyssnar man på barnen i de här fallen?
"Barns bästa ska alltid beaktas i våra bedömningar och barn ska alltid inkluderas processen utifrån barnets ålder och mognad. Om samtycke från föräldrarna finns och barnet är tryggt är det bra om vi har enskilda samtal med barnet. I förhandsbedömningen ska det dokumenteras om barnet har fått komma till tals."
Hugo flyttades mellan tre olika jourhem. Två av tre vantrivdes han i.
Varför flyttas barn runt flera gånger mellan jourhem? Är det sunt för barnens mående?
"Tyvärr händer det att barn behöver omplaceras men det kan vara av olika anledningar."
Vad gör ni för kontroll för att säkerställa att ett jourhem är okej för barnen? Hur ofta gör man kvalitetskontroller?
"Jourhem är våra uppdragstagare och inför uppdrag genomförs en gedigen utredning där man pratar med referenspersoner, gör registerutdrag och tar kontakt med andra kommuner om jourhemmen haft uppdrag där etc"
Vad har ni för kontrollsystem för att undvika myndighetsövergrepp?
"Vi genomför egenkontroller och granskar ärenden löpande", skriver Liridona Rama.
Efter det att Hugo fick komma hem i våras kvarstod ett så kallat uppföljningsansvar i ett halvår. Den tiden har nu passerat.
Familjen har, trots det, inte vågat andas ut – minst av alla Hugo själv.
– Jag vill inte att något annat barn ska bli skadat på samma sätt som min son har, säger Angelica.
